Aftonbladet – 23 januari 1852, sida 1

Enstor del af den nästa och den derpå följande dagen hvilade hans tanka vid henne; han bannades på sig sjelf för att vara så tokig och tänka på henne, och straxt derpå tänkte han åter på henne med ny kraft och mer än någonsin. Han försökte att nedsätta hennes värde; han sade sig att hon icke var vacker, och svarade sig med harm, att hennes utseende behagade honom mycket mer än någons af alla skönheter. Han önskade ätt hon icke hade ett så landtligt utseende, icke vore så rödlett, så bredaxlad — då hon deremot var lik en dam med sin fina, bleka hy, sitt svarta, glänsande hår och sin ljusa, rena drägt: Vacker eller icke vacker, drog hon honom till sig; Hat kunde icke motstå den drift, som bjöd honom att ännu en gång se henne, och uppfinna något fel, hvilket skulle kunna befria hans hjerta från hennes omedvetna välde, Men der; i hemmet, vat hon oskuldsfull och blygsam, som förut, Han satt och, i det han gaf hennes far förvända svar, betraktade henne, som drog sig allt mer och mer ur sigte i skuggan af spiselvrån. Då lät hot nom den ande, som satt sig i besittning af honom — ty det var säkert icke han sjelf, som vågade en sådan oblyghet.— stiga u och bära ljuset till en annan plats, under förevändning att skaffa henne mera ljus för sin söm, men i sjelfva verket för att sjelf bättre kunna se hehne. Hon kunde icke längre uthärda detta, utan steg hastigt upp och sade att hon måste lägga sin lilla systerdotter till sängs; och satinolikt fanns det aldrig, hvarken förut eller sedan, ett så oroligt barn vid två -års: ålder, ty ehuru Will stannade gvar en och en half timma längre, kom hon aldrig ner tillbaka igen. Fan vann likväl fadrens bjerla för sin skicklighet såsom åhörare, ty somliga menniskor äro alls icke nngräknade,