Aftonbladet – 23 januari 1852, sida 1

En afton under de korta :höstdagarne såg Will en gammal man, som, mutan att vara fullkomligt drucken, likväl icke kunde: gåvrätt fram på gatan och för sin raglande gång begabbades af sysslolösa pojkar. För sin fars skull betraktade: Will ålderdomen med: deltagande, äfven då den var som mest förnedrad och skiljd från de -stränga dygder, som utmärkte denne fader; derföre förde han den gamle mannen hem och tycktes tro hans ofta förnyade försäkringar, att han icke drack annat än vatten. Den okände försökte att räta upp sig och stadga sin gång, då han kom närmare hemmet, liksom om der vore någon, hvars vördnad han äfven i sitt halfrusiga tillstånd var mån om, ellerhvars känslor han fruktade att såra. Hans hem var utsökt snyggt och nätt, till och -medtill. det yttre; tröskel, fönster och fönsterpost voro yttre tecken af någon ren anda, som herrskade derinom. Will blef för sin omsorg belönad af en ung qvinna omkring tjugo år, genom en klar tacksamhetsblick jemte en blygsam rodnad. Hon teg och: understödde. ej sinfar i hans gästfria uppmaningar till honom att sitta ned. Hon tycktes ogerna se att en fremling skulle vara vittne till hennes fars fåfänga bemödanden att visa en ädel nykterhet, och Will kunde icke uthärda: att dröja och se hennes förlägenhet. Men när den gamla manneu med mången darrande handskakning bedthönom komma åter någon annan afton och helsa på dem, sökte Will hennes nedslagna ögon, och fastän han ej kunde läsa deras beslöjade mening, svarade han blygsamt: Jag tackar, om något hvar gerna ser det, så -skall jag komma., Men flickan, till. hvilken dessa ord egentligen voro ämnade, svarade icke; och Will gick derifrån, ännu mer intagen i flickan för hennes orubbliga tystnad.