Aftonbladet – 22 januari 1852, sida 2

lagar, och icke nämna det för någon; icke ngång för Thomas Higgenbotham, ty kanske kulle han fästa sig vid tanken derpå. Gosarne gjorde bäst i att gå in och tala derom ned sin mor. Han tog farväl och gicks Will såg. dyster ut, men talade icke till dess le kommo nära boningen. Då sade han: Tom, gå och ge korna foder för aftonen. Jag önskar tala ensam med vår mor.n Då han kom in i rummet, var hon sittande ramför elden, blickande i askmörjan. Hon hörde honom icke komma in; för några ögonblick hade hon förlorat sin annars lifliga förmåga att uppfatta alla yttre ting. Min mor, hvad är meningen med att resa till Manchester?, frågade han. Ack, gosse! sade hon, vändande sig om, och talande i en bedjande ton, jag måste resa och söka upp vår Lisa. Jag kan ej få någon ro här för tankan på henne. Mången gång har jag lemnat din far sofvande i sängen och stulit mig till fönstret och sett i min sorg ut åt Manchester, tills iag tänkt att jag genast måste begifva mig af och vandra öfver mossar och kärr rakt bort till dess jag komme dit och fått lyfta upp hvarje sorgset ansigte, tills jag funnit vår Lisa. Och ofta, när sunnanvinden sakta hven,inbillade jag mig (du vet att det kunde icke vara annat än inbillning) att jag hörde henne ropa på mig; och jag tyckte att rösten kom närmare och närmare, till dess den slutligen nära intill dörren suckade moder! Och jag har smugit mig ned och på förhand öppnat dörren och sett uti den tysta, svarta natten,i tanka att få se henne, och blifvit :sjuk och sorgsen, då jag icke hörde något lefvande ljud utom den böortdöende vindens sus. O, tala icke om att stanna här, då hon kanhända förgås af hunger, lik den förlorade sonen. Och nu höjde hon rösten och gret högt.