Aftonbladet – 21 januari 1852, sida 2

eller glädje, i sköna idealer. Af en händelse kom Jag förnyade gånger att sitta nära en marmorstod vid den ena porten af Transept, föreställande tiden. Det var den gamla häfdvunna idn om tiden, den urgamle gubben med sitt timglas och sin lia, som jag ej kan finna sinnrik, ty ihgenting Slår mig så mycket i den lefvande tiden, som dess eviga ungdom — dess Phenix-karakter. Och den gamle här hade icke för sin egen skull tilldragit sig min uppmärksamhet — men det gjorde en flock af små mått, som ständigt höllo sig i munter dans öfver den gamles Lufvud, såsom ville de locka det att se upp och fatta giadare tankar. De kommo från de lefvande sröna buskarne, från fontänernas springande vatten, baköm den gamles rygg; de små vinsäde djuren sjöngo om lif och evig ungdom och evig vårfröjd ötver den förstenade Tidens mfvud, och solen sken i den muntra flocken, åsom log den bifall åt dess dans. HKoligt rar att här anmärka grupperna af menniskor, om sutto njutande lifvets gåfvor i endrägt. yet Var ett familjelif i stor stil. Snedt emot big såg jag en liten grupp af tvenne herrar ch ett fruntimmer. De bjödo henne vexelis dricka ur deras koppar, och hon drack — n småsak, men som gjorde mig nöje, ty lessa tre menniskor, hvarken unga eller vacka, hade uttryck af en vacker mensklighet. voro de syskon eller blott vänner? En ren, acker vänskap, ett syskonligt förhållande enellan personer af olika kön -är en syn, ällsynt oh Bkön, på Hvars framtid jäg tror.