Aftonbladet – 20 januari 1852, sida 3

ter förr skulle hafva blifvit. För öfrigt kan han uti uppfinning och i rikedom på sköna melodier: på intet sätt mäta sig hvarken med Cimarosa eller med Rossini. Och om han än såsom komponist i allmänhet gerna kan sättas vid sidan af Donizetti och Bellini, och i vissa afseenden, såsom i orkesterns behandling och i åtskilliga af sina ensemblestycken, till och med synes stå öfver dessa, så saknar man dock hos honom de täcka och, ehuru ofta triviala, dock vanligen för örat smekande arier, hvilka företrädesvis beredt de sistnämndes popularitet. : Detta i förening med dåliga librettos och den omständigheten, att han —enligt sin egen läromästares, Zingarellis, omdöme — för tidigt hade lupit ur skolan, torde äfven till någon del förklara, hvarföre icke så få af hans talrika operor blifvit på de italienska teatrarne vid sitt första uppförande uthvisslade; Om Mercadantes lefnadsomständigheter må för öfrigt anföras, att han, efter att tid efter annan hafva varit anställd såsom komponist vid flera teatrar i Italien, samt kortare tider äfven i Wien och Madrid, år 1833 efter Generali erhöll kapellmästare-befattningen vid domkyrkan i Novara, der han, så vidt vi hafva oss bekant, ännu lefver vid några och femtio års ålder. Rörande gårdagens uppförande af Il Giuramento vilja vi här blott tillägga, att de stycken, som företrädesvis ådrogo sig uppmärksamhet och tillvunno sig allmänhetens bifall, voro Viscardos (hr Strandbergs) första cavatina, äfvensom hans aria i andra akten; Biancas stora aria i första akten, hvars utomordentliga svårigheter af m:ll Berwald besegrades på ett sätt, hvilket fordrar desto mera erkännande, som det nästan synes vara ett nog skoningslöst förfarande å direktionens sida emot denna utmärkta, men ännu unga sångerskas röst och talang, att ånyo använda dem uti ett så ansträngande parti, då hon redan förut i flera veckor haft att utföra hufvudrollerna i hvarje opera, som gifvits; vidare qvartetten och qvintetten i första akten, samt den sista duetten emellan Eloisa (fru Normani) och Viscardo. Den tillfälligheten, att denna duett var det sista, som fästade sig i åbörarnes minne, förvärfvade fru Normani den utmärkelsen att äfven efter förhängets fall blifva inropad tillika med recett-tagaren. Vi böra äfven omtala, att det sades vara på svenska språket, som fru Normani denna gång sjöng, — för första gången i nägon opera under det halfår, som hon redan varit anställd vid den kongl. svenska teaterns lyriska scen. I