Aftonbladet – 20 januari 1852, sida 1

höfde blott ha litet tålamod. Mindre af brist derpå, än för att njuta af morgonen, och åsynen af de tillströmmande folkskarorna, steg jag ur vagnen och gick till fot genom en del af den vackra parken och upp till palatset. Detta med dess närmaste omgifningar betäcker. omkring 26 engelska tunnland jord. Jag önskade gå in på den sidan der det svenska rummet fanns. Och min vänliga ledsagarinna, mrs Mary Howitt, förde mig in genom vestra ingången till palatset. Snart stodo vi inne i det stora mellangalleriet, 1848 fot långt, 72 fot bredt och 64 fot högt, der alla folk höllö möte, och riktigt, der, på ena sidan, just i begynnelsen af galleriet stod — Sverige och midt emot, på andra sidan Ryssland — — lilla David och stora Goliath, som jag tyckte om att kalla dem. Det var en tid — just i början af expositionen — då vår lilla David visade sig på det stora folkmötet i sina herda-kläder, i all oskuld och deshabilkb; och svenskarne i London, som sägo det, förskräcktes och skämdes svårliga, och höllo sig i galleriet, så långt som möjligt ifrån den svenska afdelningen, på det att ingen måtte der kalla på dem och fråga: vär detta allt, som ni ha att visa? Nå ja! Han såg-ej mäktig ut, den lilla konung David, isynnerhet midt emot den store Goliath, som kom i sina grannaste kläder, stolt och präktig. Men — det var ej så farligt, och Betydde föga för den, som vet hvad vår konung David — eller för att säga det på ten svenska — som vet hvad svensken är. Ty med svensken har det ingen fara — när det gäller; det veta vi alla och verlden med, Men han har en slags — får jag säga? — gudomlig oförmåga att föra till törgs, att puffa sig och sitt; som —icke är att klandra, som jag tycker om; och en slags björnåktig vintertröghet att rega. på sig — när det ej gäller