Aftonbladet – 20 januari 1852, sida 1

taga dem för lefvande, lågo valknutarafjern, knutna — stod der — medan jernet var kallt — som tycktes vittna om att Thors och Stärkotters krafter lefde ännu uti norden. Sannt är att knutarna voro från Norge, men svenskar och norrmän äro ju bröder; och jernet och jättarne tillhöra dem lika. Mycken uppmärksamhet såg jag äfven skänkas en svensk täckvagn, eller rättare skelettet -af en täckvagn, svenska snickararbeten särdeles vackra, sarot några nya uppfinningar ijernmanufakturartiklar m. m. Hvad som mest föll mig i ögonen efter den svenska porfyrvasen och hvad som förtjuste mig var — en liten svensk spinnrock med: dess gula lintott uppå, och som stod helt frimodigt framför det svenska rummet, högt under svenska flaggan öfver altaret med blommorna med jernknutarne på, och främst bland en mängd vackra arbeten af svensk -konstflit. — Rätt, lilla konung David! Du skämdes icke för din herdadrägt och för ditt herdalif, när du kom sjelf klädd som furste på furstemöet. Du tog i ena handen spiran och i den ndra din herdastaf, och höll dem i lika heder; tog ditt herdalif med i ditt: konungalif, frimodigt och friskt. Det var bra och konungsligt gjordt. Jätten midt emot, den store Goliath, gjorde ej så. När han framstegisin prakt och herrighet och utbredde sina portar och bord och urnor af glänsande grön malachit bebrämade ned guld — och vackra och ståtliga voro de, det får icke nekas, fast formerna ofta saknade harmoni, och de myckna förgyllningarne gåfvo ett intryck af kall prakt, af något prunkande men tomt otrefligt på det hela — när, säger jag, han så framträdde för att visa sig på den stora exposi:ionen inför alla folk, då förvisade nan långt i bakgrunden — i ett stort mörkt bakrum — allt som hörde till det egentliga