Aftonbladet – 20 januari 1852, sida 1

strid på lif och död — som — är mindre bra, men kanske förlåtlig, när det blott gäller at visa sig. Men nog hade lilla konung David bordt betänka, att det var bättre att icke visa sig alls i främmande kungasalar, än att visa sig der ii hvardagskläder, i simpel herdadrägt. Och det gjorde han ock om en stund, och han Igick hem igen, och kom åter och visade sig, väl utan prunk, men som den der kan försvara sin plats med heder i hvad sällskap som helst. Men huru mycket hederligare hade icke denna plats kunnat vara, om Sverige rätt Ihade uppfattat meningen af denna verldsexposition och velat allvarligt gå in derpå. Huru mycket — ja väl tjugu gånger rikare, voro ieke de inhezxska slöjdexpositioner,. som vi några gånger haft i Stockholm. Och om vi här hade framställt scener ur svenska folklifvet och svenska naturen, i bilder och taflor — hvilken egendomlig och vacker individualitet hade ej Sverige framställt, som ett folk bland folken! Afven nu framställde Sverige, i små dimensioner, en vacker och innehållsrik individualitet, och vida mera så än Jätten midt öfver. . Der — i midten af galleriet, stod den höga svenska porfyrvåsen,ensam i sitt slag på verldsexpositionen, och så ställd att den dominerade hela denna del af: salen, :och sågs från alla sidor der. Der var ock den stora kanonen, med sin egna mekanik, som ådrog sig mycken uppmärkgomhet af konstkännare, och som dessutom hade med sig stora minnen. Ty i stora Verldskamper hade den svenska kanonen dundrat med ära för folkfrihetens sak. Och på den altarlika fotställninger der Emma Furstenhogs blommor strömmade ned öfver grön sammetsgrund, så naturliga och hifliga (isynnerhet äppelblommorna) — att blomsterkonungen Linnäus sjelf kunnat miss