(Insändt.) Haga — och Kristallpalatset. En vacker Augusti-aften förlidet är gick jag ut att njuta af den sköna natur, som omger Sverges hufvudstad. Vägen togs genom Norrtull, och snart befann jag mig i Hagas skuggrika lundar. Jag besökte trädgården och de väl inrättade driftiusen, och säg med stort nöje de omsorgsfullt värdade blommorna. Derifrån vände jag mina steg till slöttet med dess pavilloner. — Allt vittnade om kärlek till det sköna; förenad med den smak, hvarförutan sjelfva det sköna lätt kan så ordnas, att det blir fult, eller ätminstone helt och hållet förfelar att göra det intryck, som det enligt sin natur bort frambringa. Men sädan var ej händelsen här: allt det sköna var äfven pä sitt ställe, var smakfullt, harmoniskt. Det var en njutningsrik afton. Men sädan är menniskans natur, att ju mera hon känner sig lyftad och lifvad af sköna föremål i naturens eller konstens rike, ju mera smärtsamt blir intrycket om denna känsla hastist störes eller tillintetgöres. Det var skrifvet i ödets bok, att detta skulle blifva slutet på den angenäma aftonen. Jag nalkades snart de lummiga stränderna, der alarne hänga öfver vattnet, Och dit Brunnsvikens bölja klar I vattrade vågor sig drar., En sakta östanvind krusade vattnet och jag närmade mig intill sjelfva strandbrädden för att skäda vindens lek och njuta af dess doft och svalka. — Aldrig har en väntan blifvit mera grymt sviken! För mina fötter såg jag — i stället för den himmelsbläa vågen — en grön vätska, ur hvilken uppsteg en änga, tillräckligt stinkande för att jaga hvar och en på flykten, som ej blifvit alldeles beröfvad luktens sinne. — Jag flydde — och då jag kommit sä längt frän stranden, att dess fläktar ej mera nädde mig, stannade jag åter. Jag var ännu omgifven af samma naturens och konstens skönheter, hvilka nyss så intagit mig; men de voro ej mera så sköna. Minnet af den pöl, i hvilken himlen speglade sig grön i stället för blå, förföljde mig och störde hvarje intryck. Jag vandrade tillbaka i allvarsamma tankar. Skall Stockholm, som i anseende till sina sköna omgifningar är perlan bland norra Europas hufvudstäder, nödgas lida en sädan reservoir för mefitisk luft i sin närhet. Icke kan Sverges konung tycka om, att det lustslott, der han så otta vistas, förpestas och göres osundt? — Hvarföre afhjelpes då ej en sä stor olägenhet? — Man säger, att om ett utlopp gräfdes vid Ålkistan, sä skulle vattnet i Brunnsviken sänkas, kanalerca vid Haga blifva tomma eller fulla med gyttja, och olägenheten icke ändå atbjelpas; ty der intet inlopp är (annat än rännstensvattnet från en del af Stockholm), der kan ej kallas ett utlopp ega rum, och Brunnsviken är derföre dömd att för alltid vara en grön, stinkanke, stillastäende pöl. Hjelpen är omöjlig ! Je waime pas ce mot: impossible! — sade en gäng konung Carl Johan; och han hade rätt. — Detta uttryck: det är. omöjligt! har i alla tider varit tanklöshetens och tröghetens fältrop, med hvilka de dragit till strids mot snillet och kraften. . Om något tidehvarf har verkställt hväd som ansetts omöjligt, så har det varit värt, och vi vilja icke mera höra talas om omöjligheter. Vi älska icke erdet. Med de hjelpmedel, som nu stå oss till buds, måste det vara möjligt att få vattnet i Brunnsviken klart och godt, och befria bäde Stockholm och det sköna Haga från det skadliga och oangenäma grannskapet af en ruttnande och illaluktande vattenmassa. Dessa voro mina betraktelser pä hemvägen. Oaktadt jag icke är civil-ingeniör eller mekaniker, kunde jag icke afhålla mig frän åtskilliga funderingar om sättet att göra denna föregifna omöjlighet möjlig, lik-som så mänga andra blifvit det. Tankan härpå utträngdes dock af ätskilliga göromäl, och snart hade jag glömt denna tilldragelse och de känslor den alstrat. Ett är hade förflutit — och jag vandrade en vacker Augusti-afton i kristallpalatset i London. Jag stannade framför Arnolds centrifugal-pump, som, satt i rörelse af en liten ängmachin om 3 eller 4 hästars kraft, ästadkom ett mäktigt vattenfall af 5 å 6 fots bredd och 15 till 20 fots höjd. Länge hadejag med nöje stätt framför det af mensklig konst frambragta naturskädespelet, då på en gång — genom nägon id6-association — tanken på Brunnsviken återvaknade. Den slog mig som en blixt. Om — tänkte jag — en sådan liten ängmachin uppställdes vid Älkistan, på en passande punkt, så kunde Värtans klara, friska vågor strömma in i Brunnsviken såsom en fiod, och förvandla den till en lika sund och angenäm sjö, som nämnde hafsvik. Till den ändan mäste dock ett utlopp på annat ställe beredas. — Äfven i detta fall synes naturen hafva underlättat utförandet. Det finnes nemligen en vik af nämnde sjö, som gär nära intill landsvägen straxt på andra sidan om Kräftriket, samt, emellan denna vik och Laduviken eller Uggleviken, dalgängar, genom hvilka ett-aflopp skulle kunna beredas för afledning af det öfverflödiga vattnet i Brunnsviken. — På detta sätt skulle sistnämnde sjö erhålla både inlopp och utlopp, och-rännstensvattnet från Stockholm, afledas innan det ännu hunnit fram till sjelfva Haga slott. Hvad man kan mot denna ide invända är ätminstone icke att den är omöjlig,. — Kanske säger man att det skulle blifva ett dyrt företag? Detkan hända, ehuru det icke behöfde blifva så. En liten ängmachin om nägra få hästars kraft, samt ett litet hus, stort som en torparekoja, att ställa den uti, vore väl icke hela verlden; och machinens drift samt underhållskastnad mätte icke vara serdeles stor, då en enskild engelsk fabrikant mäktat låta ett dylikt vattenfall brusa flera timmar om dagen under 5 å 6 mäoaders tid. Afloppet, en gång anlagdt, behöfde ingen underhällskostnad. — Invänder man äter, att t. ex. det finnas andra och bättre uppfordringsanstalter, genom hvilka en större vattenmassa kan med mindre kraft uppfordras, än genom centrifugal-pumpen, så har jag deremot intet att invända. Deröfver mä de sakförståndige döma; men att sjelfva ideen är möjlig, ja till och med icke svär att utföra, derom kan hvar och en med sundt förnuft och någon kännedom i dylika ämnen lätt öfvertyga sig, genom att taga de ofvanberörde lokalförhällanderna i ögonsigte. I hvarje fall synes saken förtjent af uppmärksamhet, och jag tilläter mig uppmana våra kunniga civilingeniörer att taga den i betraktande, och yttra sin mening. Den man, som utförde detta företag, skulle göra sig väl förtjent af hufvudstadens tacksamhet.