Aftonbladet – 15 januari 1852, sida 2

ter sig, alldeles som Werther gjorde i romanen. Werther å sin sida enleverar Charlotte, och då hennes man Albert förföljer och upphinner henne, blir hon satt ombord på ett skepp och afsänd till en straffkoloni dit Werher följer hetne, föratt se henne möta samma slut som Manon i novellen, och sedan återvänder hån till Europa, för att berätta Mustel hela historien. När Desgrieux blifvit anständigt begrafven sade Paul och Virginie till hvarandra: låt oss fara och besöka Mauritius och återse ställena, som vi trampat i vår barnlom. De höra sig om efter skeppslägenhet och komma lyckligen fram. Bäst som de gå och se sig om, träffa .de en grafsten, på hvilken äro ristade orden: ,Virginies graf. Hvad betyder detta, utbrast Virginie; och då berättar man henne om ett ungt fruntimmer som erfarit samma öde som det Berhardin S:t Pierre tillägger Virginia i novellen, och då hennes lik var mycket . vanstäldt, . hade man trott att det icke kunde vara någon annan än den rena och kyska Virginie. Läsare! det var Manons lik. Sålunda är det ingen som träffas af det öde, som i de tre berättelserna tillägges honom, utan hvar och en erfar hvar och en annans händelser, på ett sätt, som ej är litet lustigt men också icke litet förbryllande att genomläsa. Mustel erfar naturligtvis detta sista streck af ödet, och förlorarintet ögonblick ätt derom underrätta Goethe; som gnuggar händerna och med ett sataniskt grin triumferar öfver uppfyllandet af sin profetia. Såsom läsaren finner, kan absurditeten i romanväg ej gerna gå längre, och likväl är