Aftonbladet – 12 januari 1852, sida 1

der jorden; men hvem kunde visa honom den plats, som deras grafvar intogo? På detta sätt satt han länge försjunken i dystra drömmar; den outgrundliga evigheten tryckte tungt hans själ, då i detsamma menniskosteg väckte honom ur-hans drömmeri. Det var den gamle dödgräfvaren, som med spaden på axeln följde längs utmed kyrkogårdsmuren. Fattigdom och elände kunde läsas i hela hans yttre; hans rygg var böjd och hade genom det beständiga arbetet med spaden blifvit krokig. Hans hår var hvitt och skrynklor fårade hans panna; likväl visade hans ögon ännu kraft och mod, Den resande igenkände vid första, blicken Lauwy hans rival, och ville genast springa emot honom; men de bittert svikna förhoppningar, som han redan hade erfarit, afhöllo honom. derifrån och bragte honom till det beslut att ingenting säga, utan försöka om icke Lauw skulle igenkänna honom. Dödgräfvarn blef stående några steg ifrån honom, betraktade honom en stund med vanlig nyfikenhet och, började derpå att med.spaden utstaka en lång fyrkant, för att bereda en ny graf. Likväl kastade han då och, då en förstulen blick på mannen, som satt framför honom på bänken, och en hemlig skadeglädje lyste i hans ögon. ; Den resande,som bedrog sig på uttrycket i dödgräfvarens ansigte, kände sitt hjerta häf: tigt klappa, och väntade att Lauw skulle kom: ma till honom och nämna honom vid, namn. Men dödgräfvaren såg honom ännu en gång skarpt i ansigtet och stack derpå handen i sir Igamla rockfieka. Derur drog han upp er Igammal, liten bok, beklädd med smutsigt per. gament, hvarvid hängde en läderrem med er -Iblyertspenna. Han vände sig om ochtyckter skrifva något i boken. Denna handling, åtföljd af en triumferand