Aftonbladet – 12 januari 1852, sida 1

Men dödgräfvaren drog. harmsen sin hand tillbaka joch svarade med förtretad: ton: Att förgäta är för sent; ni har, förbittrat mitt lif, det, gick-ingen dag förbi utan att jag tänkte på er. Skedde det för att välsigna ert namn? Deröfver kan ni, som så mycket bidragit till min: olycka, lätt dömma. Den resande slog ihop sina darrande händer, höjde ögonen mot himlen. och utropade: Gud!. hatet allena igenkänner mig! Hatet allena förgäter intet!. ; Ni har gjort väl, fortfor dödgräfvaren skrattande, i;att komma tillbaka, för att hvila hos edra afsomnade föräldrar. — Jag har be: varat åt er en god. graf;. när den sturske, långe, Jan ligger under. jorden, skall regnet två bort elakheten,från hans likl Den resandes alla leder darrade vid detta grofva skämt. Missnöje och vrede målade sig i hans ögon. Men snart försvann hans häftiga rörelse: nedslagenhet och medlidande trädde i dess ställe, ij -Ni vägrar,, sade han, patt räcka handen åt en broder, som återvänder efter fyra och trettio år; den första helsning ni skänker en gammal kamrat är bittert hån! . Det är ej rätt a er, Lauw. Men det må så vara; vi skola e mera tala derom. Säg mig blott hvar mine saliga föräldrar ligga bagrafna. ; Det vet jag icken, mumlade dödgräfvaren, Det är väl fem. och tjugu år sedan... Under den tiden har visst samma plats blifvit tre gånger använd till nya grafvar., Dessa ord giorde den resande så sorgsen. att han med hufvudet sänkt mot bröstet och med orörliga blickar förblef försjunken i ve: .modiga betraktelser. : Dödgräfvaren fortsatte sitt arbete; likvä Idröjde han dervid, som om en dyster tanke: följd äfven hade bemäktigat sig honom. Har såg den resandes djupa lidande, och förskräck