Aftonbladet – 12 januari 1852, sida 1

lick, förvånade den resande så .mycket, att van stod upp, gick emot dödgräfvaren och förindrad frågade honom: ;Hyad sskrifver ni i boken ?s Det är min sak, svarade Lauw Stevens. Sedan förskräcklig lång tid står er plats tom på min lista; jag gör ett kors vid ert namn. Ni känner då igen mig?, utropade den resande med den lifligaste glädje. ord Känner igen ? svarade dödgräfvaren skämtande, det vet jag just icke, jag erinrar mig endast som om det skett i går, att en afundsjuk karl kastade mig i bäcken och nästan dränkte mig för det att vagnmakarens Rosa älskade mig. Sedan den tiden hafva många påskljus brunnit... .: ;Er skulle vagnmakarens Rosa hafva älskat? föll fremlingen honom i talet. Det är ej -sannt, säger jag er! Ni vet det likvisst rätt väl, ni svartsjuke narr. . Hade-hon, icke ett helt år burit den signade ringen af silfver, som jag förde med mig ifrån Scherpenheuvel, ända till dess ni tog ringen med våld och kastade den i bäcken? g Den resandes anletsdrag drogo sig till. ett sorgligt leende, ;Lauw, Lauw!o ropade han, minnet af de gamla tiderna gör oss ånyo till barn! Tro mig, Rosa har aldrig älskat er så som-ni tror; hon tog er ring af vänskap och för det att den var signad. Jag var i mina unga år barsk och grof och handlade icke alltid på det bästa sättet med mina kamrater; men skulle de fyra och trettio åren, som verkat tillintetgörande på menniskor och ting, blott icke hafva afkylt våra elaka passioner? Skulle jag i den enda menniska, som icke har förgätit mig, finna en oförsonlig fiende? Kom, lräck mig handen, låtom oss vara vänner; jag vill göra er lycklig för hela, er lifstid!