Aftonbladet – 10 januari 1852, sida 2

se upp från marken, till dess han kommit uj ur skogens js Här öppnade sig för hans blick vidsträckta ängar och fält, rdellan hvilka en bäcks silfvertråd. lekande slingrade sig; i bakgrunden, en fjerdedels mil derifrån, höjde sig det spetsiga kyrktornet med sin förgyllda tupp, som skimrade i solljuset lik en morgonstjerna; på ännu längre: afstånd svängde väderqvarner sina röda vingar. Öfvermannad af en oförklarlig rörelse ble den resande stående. Hans ögon fylldes a tårar; han lät renseln falla. och utsträckte: armarne, under det hans ansigte strålade af kärlek och förtjusning. 5 ! I -samma stund Jjödo: klockorna till Angelus. Den resande knäböjde, sänkte hufvudet djup ned öfver bröstet och förblef så för en stund orörlig, fastän :darrande, En bön strömmade från hans hjerta och läppar; denna blef omisskännelig, då han. slog sitt öga fullt af innerlig tacksamhet. upp emot himien och höjde sina hopkhäppta händer, till Gud. Derpå tog han upp renseln och sade, med. blicken rik: tad på tornet: Du åtminstone har icke blifvit annorlunda, du lilla kyrka, i hvilken man döpt mig, : hvilken min första kommunion firades, i hvil. ken allt såg så underbart och heligt ut. Ja jag skall återse dem? den heliga Jungfrun sin gyllne klädnad och sin silfverkrona, der heliga Anton med.de små vänliga grisarne den heliga Ursula och den svarta djefvulen med röd tunga, om hvilken jag så ofta drömde Och orgeln, på hvilken klockaren spelade si Iskönt, under det vi af allt hjerta sjöngo: Ave Maria, Gratia plena! De sista orden sjöng den resande högt; der under rann en tår öfver hans kinder. Tigand