Aftonbladet – 10 januari 1852, sida 2

;Gudvare tack!, utropade han, för ätt Han tminstone lemnat en af mina kamrater qvar lifvet:y Jaså, var Lauw er vän, min herre?s Just icke min vän, svarade den resande, skakande hufvudet; vi voro alltid i strid och kif. samt ofta rivaler. En gång i stridens hetta kastade jag honom ifrån den lilla brygvan ned i bäcken, så att han var nära att drunkna — men sedän dess äro öfver trettio är förflutna. Lauw skall blifva glad öfver att återse mig. Gif mig nu er hand, bästa Joostens; jag vill som oftast dricka ett glas öl hos. er.n Han betalade, tog sin rensel under armen och gick ut. Bakom herberget tog han vägen: genom en ung tallskog. Bekantskapen med värden, ehuru icke särdeles glädjande, hade likväl ingjutit tröst i len resandes hjerta. Minnen från hans barnlomsår hänförde honom; minnen, som vid hvarje steg trängde sig på honom. och .gåfvo honom nytt lif. : Likväl kunde den unga skogen ingenting säga honom; i dess ställe stod ordom en hög tallskog, hvars träd förborgade så många fågelbon, undet hvars skugga så uppfriskande lingon mognade! Det hade gått med skogen liksom med byns innevånare; de gamla träden voro fallna eller. nedhuggna, en ny generation, som var honom fremmande och likgiltig, Hade ersatt dem. Men fåglarnessång, som ljöd från alla sidor, var ännu densamma; vinden susade klagande; liksom förr, genom grenarne; syrsan sjöng liksom förr och skogens friska doft uppfyllde ännu luften. Alla föremål hade förändrat sig; blott det eviga naturens verk hade förblifvi sig i hufvyuddragen likt! Dylika tankar upp: stodo i den resandes själ; och, ehuru glac och upprymd, fortsatte han sin väg utan at