Aftonbladet – 10 januari 1852, sida 1

Förvånad blickade qvinnan upp på frem lingen och svarade: Mariebilden har vår Zanna slagit sönder då hon som litet batn lekte med den. Mer den var också-så jemmerlig, att presten sjel rådde oss att :köpa en annan. Här står dei nya; är icke den mycket vackrare?s Den: resande skakade hufvudet nekande: — Och uret, fortfor hon, skall ni straxt fi höra. Det otäcka, gamla stycket är alltic qvar och hänger från evärdliga tider i skräp. kammaren, Der börjar det just nu att skrällat Verkligen trängde sig in från rummet bred: vid ett eget knarrande läte. Det liknade er hes fågels stämma, som nio gånger ropade kuku, kuku! Likväl framkallade dessa sällsamma ljud den regandes ansigte ett gladt leende; åtföljd af husmodren skyndade han till skräpkammaren och betraktade der, med strålande ögon, det gamla uret, som ännu icke hade riktigt kommit till slut med sitt kuku. De båda döttrarne närmade sig nyfiket till fremlingen och gapade förundrade på honom, under det deras stora ögon vände sig än åt honom och än åt modren. Flickornas blickar väckte fremlingen till medvetande, och han gick in tillbaka igen, åtföljd af sina tre ledsagarinnor. . Helt visst hade hans hjerta känt sig rätt lyckligt, ty hans ansigte visade ett så intagande uttryck af lefnadslust och välvilja, och häns af tårar fuktade ögon glänste så lifligt, att de båda flickorna med synbart deltagande närmade sig honom. Han fattade hvarderas hand och sade: Hvad jag gör är besynnerligt, icke sannt, barn? J kunnen ej begripa hvarföre den samla kukus röst gläder mig så mycket, Ack, fven jag har varit barn, och på den tiden om min far efter slutadt arbete hit, för att