Aftonbladet – 10 januari 1852, sida 1

ansträngande arbete och långvarigt bekymmer ån ansigtet. Och likväl höjde sig hans röst ännu med styrka, han bar hufvudet upprätt och i hans ögon -lyste ännu mannaålderns eld. I Af hans klädsel skulle man kunnat tro honom vara en rik borgare; den hade ingenting ovanligt, endast den ända till hakan hopknäppta rocken och den stora sjöskumspipan, som hängde vid hans bröst, antydde en f.d. officer eller en tysk. Folket i huset begaf sig, sedan det betjenat honom, åter till sitt arbete, utan att gifva vidare akt på honom. Han såg de två döttrarne gå af och an,-fadren underhålla elden med ved och torf, och modren fylla vatten i kitteln; men till honom vände sig ingen med ett enda ord, oaktadt hans ögon med längtan följde hvar och en af familjens medlemmar, och ehuru i hans vänliga blick den frågan kunde läsas: igenkännen j mig ej? I detsamma träffades hans öra af slagen från ett ur, som hängde på väggen. Liksora om detta ljud smärtsamt rört honom, drog sig kring hans ansigte ett uttryck af oangenäm öfverraskning och jagade leendet från hans läppar. Han stod upp och betraktade misslynt uret, ända till dess de nio slagen, det ena efter det andra, hade förklingat. Modren märkte den resandes oförklarliga rörelse, och ställde sig förundrad bredvid honom; äfven hon såg upp på uret, för att upptäcka hvad han fann så besynnerligt deri. Uret har ett vackert ljud, icke sannt? sade. hon. Det har nu redan gått i tjuge år, utan att urmakaren lagt hand dervid. Redan tjuge år! suckade den resande. Och hvar är det uret, som hängde der förut? Hvad har det blifvit af Mariebilden, som stod här på kaminen? De äro väl båda sönderslagna och förgätna.n