Aftonbladet – 9 januari 1852, sida 2

kunna fatta; de skola lyckliggöra ett helt folk, utan att kunna deducera ett enda rättsbegrepp och utan att sjelfva ha några bättre seder eller några sanna religiösa idder; de skola pålägga sina medborgare skatter, utan att ha någon bjelplig och nödtorftig föreställning, om skattebördornas natur och beskaffenhet, eller om medborgarnes förmåga att bära den. De skola lugna de upprörda sinnena, återföra friden och förnöjelsen i famijernas sköte och förqväfva alla frön till missbelåtenhet och oro. De hafva åtagit sig det svåra kallet att ställa allt till rätta, att vaka öfver det närvarande och betrygga framtiden för all nöd och allt elände. Om nu den svenska armåen t. ex. trädde fram och lofvade oss detsamma, skulle vi då tro den, och öfverlemna åt den alla våra frioch rättigheter, vår religion, vår sedelära, vår egendom, vära lif ete.? Skulle vi kunna tro, att gardisterna här i Stockholm och landtsoldaterna skulle kunna på bästa sätt lösa det hittills olösta statsproblemet och göra vårt gamla Sverige till fromhetens, sedlighetens, upplysningeng och ärans land? Och är det icke detsamma nu i Frankrike med dess armå? Armåen svarar naturligtvis, att den öfverlemnar sin makt, sitt förstånd, sin vilja af hela sitt förnuft åt Napoleon. Vi, sägel den, kasta blott våra svärd på den vågskålen, som motväger folket och dess kraft, och våra bajonetter och våra armar skola hota dem med undergång, som -våga göra något motstånd.. — Tröstande ord för ett folk, som dignar under tyngden af de skattebördor, som påläggas det för underhållet af dess egne bödlar!