Aftonbladet – 9 januari 1852, sida 2

let rätta och goda och förvrida det af okunnighet efter sina onda afsigter till dess fullcomliga motsats. Ingen, icke en gång enl soldat, är således fritagen från den heliga pligten att känna det rätta och goda, för att unna utöfva det, och i hvart och ett samvälle med bildning och upplysning, finnas vissa begrepp om sanning och dygd, som anes såsom alldeles oantastliga, och dem man rån barndomen har bort lära sig akta och rärdera. Men om man efterfrågar, hvilka begrepp let kan vara, som i sambhällslifvet ligga till srund för möjligheten af ett rättstillstånd, så inna vi snart, att de måste bestämma förhålandet i första hand emellan styrelsen och de styrda, och sedan emeilan de sednare sjelfva, ör att kunna göra en sammanlefnad dräglig och öfverensstämmande med religiösa och moaliska grundsatser. I ett fritt samhälle kan lerföre ingen medborgare, vare sig så låg och inga som helst, vara i okunnighet om hufrudartiklarna i den offentliga rätten, och är nan det, så kan han lätt bli en förrädare mot sin vilja af sitt fosterlands frihet. Det är en gammal sats och lära, att folkets öst är Guds röst, och ehuru häruti kan ligga någonting oriktigt och osannt, om vi se saken från fullkomlighetens högsta synpunkt; så måste vi likväl medgifva, att hvarje bildningsgrad hos ett folk uttrycker ett nödvänligt förhållande till det sanna, rätta och goda, och så vida detta är en uppenbarelse för den menskliga viljan och vetandet af någonting högre och gudomligt, så är den närvarande bildningens högsta ståndpunkt hos ett folk också den högsta kunskap, som det folket eger om Gud och hans vilja. Och så till vida ir folkets röst Guds röst, nemligen så vidt han hittills för det uppenbarat sig. Att derföre med berådt mod undergräfva samhällets orundvilkor, är att försynda sig: mot sjelfva det erkända rättsbegreppet, och ingen kan med godt samvete göra det, om han vet något bättre. Nu är det en gifven sak, att hvarje någorlunda förståndig och kunnig medborgare i vårt land t. ex. vet, att konungen: icke har rätt att utan laglig dom förderfva eller låta förderfva någon, eller beröfva någon lifvet och dess egendom, eller göra något som strider emot hans ed och konungaförsäkran. Och hvem känner icke, äfven hos oss, att det är folket, som genom sina ombud bestämmer beskattningen och deltager i lagstiftningen i allmänhet; dessa ombud, som vi kalla riksens ständer, äro oantastliga och fridlysta, och om regeringen befallde våra soldater att angripa dem; vore. det då rätt att lyda? Vi fråga våra militärer derom på deras samvete; att det icke händer, det veta vi väl; men det har händt äfven hos oss, och här framställes blott fråsan, för att genom en parallel belysa händelserna i Frankrike. I hvar och en armå hos ett bildadt folk finnas bland befälet många med en högre odling och män, som kunna resonera, och det är säkert, att de inom sig tveka, när de befallas att handla emot sitt samvete. Men hvarföre skola de då tala om den passiva lydnaden, då de säkert med afsky förkasta den? Är det icke en oädel. jargon att säga, att en hederlig man kan och bör qväfva sitt samvetes röst och lyda den, som bjuder honom handla orättrådigt och lagstridigt? Men, säger man, i fäderneslandets fara måste man handla och söka rädda det från vådan af en högst sannolik undergång. Nå väl! Men den som så talar, han resonnerar ju; han lyder icke som ett blindt verktyg, utan han: följer sin öfvertygelse, eller med andra ord: han eftertänker först landets vådligaställning, -öfverlägger med andra derom och förenar sig sedan med dem, för att. genom en beslutsam handling frälsa, efter som han tror, sitt fosterland. Den passiva lydnaden är således i flera fall en alldeles förkastlig lära, och har oriktigt blifvit öfverflyttad från fältlifvet, der allting står på spel och beror på ögonblickets tvingande kraf, till det fredliga samhällslifvet, der allting bör bestämmas och afgöras genom på förhand bestämda lagar och i en laglig ordning. Franska armåen har alldeles icke handlat enligt den passiva lydnadens princip, utan den har genom sina officerare .och generaler konspirerat mot republiken; den har alldeles icke visat och ådalagt prof på någon sann och fosterländsk esprit, utan den har beslutat at låna sig till verktyg åt en annans äregiriga afsigter, och en sådan anda i-en armå är :; högsta grad tadelvärd och förkastlig, och gör den till en hop af våldsverkare, som sätta sin egen vilja i stället för lagen, och sedan godtyckligt stifta nya lagar, som de påtvinga sina medborgares Den läran, som den franska soldaten följde vid den olycksdigra-statskuppen och ansåg såsom sin rättsprincip var derföre densamma, som redan den gamle Cicerc förkastar i sin afhandling om pligterna: den som förorättar en annan, för att vinna någon fördel, han anser fattigdomen som ett större ondt, än orättfärdigheten af orättvisan. Hvad fosterlandet kan bygga på en sådan arm i farans stund, blir en annan fråga; vi tro, att den kunde lika så väl förråda sitt eget land åt den yttre fienden, som åt den inre, och att en sådan militäresprit gränsar till den, som herrskade i Catilinas vilda hopar, som Cicero på sin tid genom sin rådighet och klokhet gjorde oskadliga för fäderneslandet. Emellertid blir nu följden af händelserna i Frankrike, att vi få se det vidunderliga fenomenet af en lagstiftande armå : sulla för an laogfiftande nation. Soldatei