Aftonbladet – 7 januari 1852, sida 2

i-svenska akademien, till hvilket; han för några år sedan kallades, kunna vi icke underlåta att fästa uppmärksamheten på det egna begrepp om publicistisk anständighet och om gränsorna för publicitetens befogenhet, som Svenska Tidningen här synes uppenbara. Vi hafva uti den öfverklagade notisen meddelat underrättelsen om ett factum. Må man vederlögga oss, om vi berättat hvad .som icke är sannt, och vi skola genast erkänna vårt misstag: Men hvad gör man i stället? På samma. gång som man, utan att kunna bestrida sanningen af hvad vi uppgifvit, sjelf diktar en osanning om oss, och sedermera på grund deraf. förebrår oss bristande grannlagenhet eller Gud vet hvad, inblandar man en för saken alldeles främmande person och tillskrifver honom, af lutter välvilja förstås, usla motiver för sitt handlingssätt! Vi tro oss icke kunna räkna hr Nordström bland dem, som dela våra politiska åsigter; men vi hade dock för vår del trott, att den utmärkte juristen vid afsägelsen af en stol bland de aderton leddes af vida ädlare -bevekelsegrunder än af harm, och vi-tillåta oss att tro detännu, trots Svenska Tidningens insändare. Vi Hatya dessutom tyckt oss finna, att hr Nordström ådagalagt tillräckligt mod att möta pressens klander, för att kunna anses upphöjd öfver den insinuationen ifrån sina vänners sida att hafva låtit sitt handlingssätt bestämmas af en bevekelsegrund, som antingen skulle vittna om feghet eller om en ömklig tyekmyckenhet. — Under det en insändare i Svenska Tidningen vill framställa nämnde blad såsom hyllande en sansad juste-milieu-politik, är det en intressant jemförelse att finna tidningen Tiden i sitt sista nummer förmäla, att så vidt vi tills. vidare kunnat förmärka, är skiljaktigheten (mellan Tiden och Svenska Tidningen) icke väsendtlig och ligger kanske mer i formen än sakenn. 5