Aftonbladet – 7 januari 1852, sida 1

und) för prins. Albert, till reparerande af vundkojor, och nu åter, helt nyligen, 17.000 f (sjuttontusen pund) till uppbyggande af stall vid ett palats, som drottningen begärt för sin ildsta son, och som han skall tillträda vid sin myndighetsålder. Således 119000 (mer in en million svenskt banko) till stall och hundkojor!... Hvad? 119,000 till stall och hundkojor; ill underhållande af präktiga hästar och hundar — ech det på en tid. då Irland svälter, eller vandrar ut i djupaste nöd; då inom sjelfva England så: oändligt mycket återstår att göra för menniskor — så onämnbart mycket kunde befordras till allmänt väl, med dessa summor?! Drottning Elisabeth brukade säga, att hon ansåg sina penningar bäst placerade då de befunno sig i hennes undersåtares fickor. Och hon försmådde att begära högre anslag för sin egen nytta. Drottning Victoria begär, år efter år, ofantliga anslag för sina stall och hundkojor, begär detta af sitt folk; och ändå är hon hyllad, älskad, uppburen af folket på ett sällsynt sätt. Parlamentet knotar, men samtycker till allt hvad drottningen begär; folket samtycker utan att knota, ty detälskar henne. Dylika anslag bruka eljest vara farliga för konungamakten. Dylika anslag undergräfde Ludvig Filips tron, ha undergräft många troner. Men denna drottnings lätta fot — en allraköraste, liten fot lär. det vara — dansar åter och åter på den farliga grunden, öch den svigtar ej. : Men huu är detta möjlig? Hvad är det, som gör denna drottning så populär, sä allmänt älskad af folket, trots hennes begär af anslag för stall och hundkojor — onödiga lyxartiklar, då hundra -tupde af hvones undersåtare s:kua äfven det nödvövd ga, sakva medel till säker boving och opade jeg. Man svarade mig.