Aftonbladet – 5 januari 1852, sida 3

SE RER BAS BETE TS VA TE Vr SE Katharina, med Henriks syster : Margaretha, och en mängd af ädlingar vid hans hof; man får öfvervara en domstolsscen inför: pärskams maren och se!dess ledamöter sittande i sina purpurmantlar omkring domarebordet; man ser en svart riddare med;sluten bjelm inträda och upptaga stridshandsken till en envig pålif och död, — med ett ord man lefver midt uppe i Englands medeltid; De kända historiska karaktererna synas vara af författaren väl uppfattade och återgifna; särdeles är Katharinas karakter förträffligt utvecklad. Styckets styrka ligger dock i handlingens rikedom, omvexling, sammanbindning och utveckling, hvilka oaflåtligt fängsla uppmärksamheten och öfverraska med nya, effektrika sctner. Katharinas öde, betingadt af hennes karakter, som af fåfänga och ärelystnad ledes till. brott, :hvarpå följa undergång . och död, är en: god moralisk taflas ., tskilliga råheter (såsom det heter i-målarekonsten) förekomima dock i stycket, hvilka måhända kunnat i den svenska bearbetningen undvikas. Såsom exempel -derpå, må endast nämnas: den der dubbla Umndryeksiniagnins gen, som försiggår på :scenen. Det hade kunnat vara nog med en, och den andra hade kunnat. försiggå utom scenen. I öfrigt tycktes öfversättningen vara ledig och väl utförd. Titelrollen, Katharina Howard; utfördes af fru Bergmansson, med lif ochk:expression; litet mera grace hade varit på ett och annat ställe att önska, såsom i scenen uti grafkoret. Hr Dahlqvist, såsom Katharinas man, grefve Eihelwood, utförde sin. roll med samma värdighet, aplomb, och djupa uttrycksfullhet, som man städse finner hos : denne utmärkte -skådespelare. Hr Almlöf, såsom konung Henrik, förnekade ej sin kända skådespelaretalang, men var något monoton i deklarationen och äfven någon gång i spelet. — Det öfliga Nyårs-skämtet på Mindre Fheatern hette: Nyårsmorgonen på Storkyrkotornete, hvilket synes skrifvet egentligen med beräkning på en förut begagnad, rolig dekoration, föreställande öfra delen af Storkyrko-tornet; till och med altanen: Styckets svårighet har bestått i.att på ett någorlunda motiveradt sätt få personer dit upp .på altanen på nyårsmorgonen. Denna löses dermed att tornväktarens dotter bjuder på kaffe uppå -sin födelsedag, att en skuldsatt sekter söker gömma sig tornets djup, att en ungherre förföljer den vackra Petronella ända upp i tornet, samt att en exekutionsbetjent och räddande vän komma i direkta ärenden. Pjesen är, såsom hvar man lärer finna, skrifven på beställning och icke med anspråk; äger dock åtskilliga lyckade ställen, isynnerhet i dialogen och kupletterna, oah har blifvit väl emottagen af publiken. Den utfördes äfven med lif och god ensemble. Slutkupletterna, som sjöngos af br Zetterholm, jemte vaktmästaren Himbergs kuplett, som sjöngs af hr Norrbyghafva vid alla representationer. gifvits da capo. Såsom det varit vanligt med Mindre Theaterns nyårspjeser, så är äfven.i denna något politik inlagd. Den skuldsatte sektern är naturligtvis en älskvärd radikal och kammarjunkaren v. Luften hans motbild. De mäktige, såger sektern allvarsamt, böra ej glömma en vis statsmans ord: man kan stödja sig på bajonetterna, men ej sitta på dem.n Sitta på en bajonett, menar Calle Himberg, yaktmästaren, det mätte vara hin så obeqvämt. Himberg menar, infaller tornväktaren, . satt der skulle kunna gå utaf. Åh, var inte rädd, min gubbe, den häller nog,, utropar kammarjunkaren från sin afsides plats, derifrän han dold lyssfiar till mängdens tal. Den egentliga politiken förekommer dock i slutER LR RA som. utföras af tornväktaren, hvilken, sedan han. tutat, ser i andanom en hop saker, som skola hända under ärets lopp. Så skädar hans simreblick bland. annat: Till vären blir det godt pris på ved, Tyst, tala aldrig onret! — Ty stora flottan skall huggas nedr, Tyst c. 4 Die stille Wuth hafver nätt sin kris, Tyst c. Och det blir bättre med vår polis!a Tyst c. Presentationsfrågan faller ej, Tyst c. Hon ligger bara och. hbvilar sej. Tyst c. vEn arfprins få vi, om Gud sä vill, Tyst c. Gud läte anslagen hinna till! Tyst c. äs Nej, det är sannt! -Denna sista vers fick aldrig sjungas, utan. måste utstrykas, jemte ett par andra: ännu oskyldigare. Förhållan-, det är nemligen, att vi i Sverge, det-frias Sverge, hafva hvad theatern angår en lag, eller kanske rättare sagdt en sed, som sjelfva Ryssland skulle afundas. oss, nemligen den, att polisen äger makt att, utan appell, censurera. theaterpjeser innan de få gifvas, Vibafva mången gång undrat, åt hvilken konstdomare öfverståthålksreembetet kan hafva gifvit detta uppdrag, hvilket vid ett föregående tillfälle blifvit utöfvadt på det skömtsaumma sätt, att en person i ett litet skådespel, som hette Ludvig och anspelade på Ludvig i-Bäjern, som då redan bdikerat, måste ersättas af en ledamot af Frankfurterparlamentet. Denna polisens makt är en af de rännsnaror, omkring den borgerliga frihetens hals, sonr regeringen håller i sin hand. De kännas väl ännu ej farliga, men kunna i hvarje ögonblick tilldragas. På Kgl. Theatern är under inöfning en liten historisk pjes, som gjort mycken lycka i Köpenhamn, och på danska heter: pZEren tabt og vundem, och i öfversättningen kallas: Gustaf Adolf och Seaton: Stycket hvilar på den bekanta tilldragelsen då Gustaf Adolf, för att försona. den förolämpning han gjort den skottske öfversten Seaton, stiger ned från sin kungliga höjd och bjuder denne på ärlig envig. Hauch, pjesens författare, -har förut öfs ver samma ämne skrifvit ett vackert episkt stycke. Skådespelet har i den svenska bear betningen blifvit betydligt sammandraget. Till Redaktionen af Aftonbladet. Vid refererandet af den till Stockh. Dagbl. af undertecknad meddelade upplysning om Iärjungarnes antal i nya elementarskolan. om förhällandet med de