Aftonbladet – 2 januari 1852, sida 1

stort i den stora hufvudstaden, hvars rika hi och fysionomi eljest hade förtjusat mig. Mei nu voro palatserna och bildstoderna och d herrliga parkerna, Hampstead och Piccadilly och Belgravia och Westminster och Towerr och sjelfva Themsen, med sitt mångvexlande lif, endast dekorationer till ett stort sorgspel Och när jag i S:t Paul hörde det stora bruset af Londons röst, detta brus, som — sä ges det — aldrig tystnar, blott domnar er stund emellan klockan tre och fyra om nat ten — då jag hörde denna röst i den folktomma kyrkan, der ingen gudstjenst var, såg upp i dess sköna kupol, den ingen lofsång fyllde, utan blott denna dånande brusande röst, ett dunkelt chaotiskt brus — då tyckte jag mig förnimma dåretaf skickelsens strömmar vältrande sig genom tiden öfver sjunkande riken och folk, ryckande dem med sig bort, ned i en omätlig graf!... Det var en ögonblicklig men en förfärlig dröm! Ett såg jag i London som lät mig se upp med glädje, som lät mig tänka: det gamla Ygdrasil knoppas ännu!, Det var de så kallade Metropolitan-buildings, byggnader af flera hus i ett stort block, upprättade af ett sällskap vältänkande män, till förmån för den fattigare arbetsklassen, för att bereda aktningsvärda familjer af denna, trefliga bostäder för godt pris, der de kunde äga hvad som är oundgängligast för den rike såsom för den fattige till njutande af kroppens och själens hälsa — ljus, luft, vatten, rena så som Gud skapat dem för menniskorna! Åsyncen af dessa hem, f-familjerna som bebodde dem, samt af de r samma klasser nyss inrättade stora, allmänna badoch tvätthusen — underrättelsen att dessa anstalter redan andra året efter deras inrättande gåfvo mer än full ränta åt aktieögarne, att de visade sig kunna fullkomligt böra sig sjelfva; det var det gladaste intryck, som jag denna gång hade af England. Framtidsfrön voro de mig, lofvande grönskande skott på det gamla trädet...... Likväl när jag lemnade Englands kuster och såg tjocka, höstliga töcken insvepa dem,