Aftonbladet – 2 januari 1852, sida 1

— så modlös! Det försökte att se anständigt ut. Dessa männer med rockar och hattar borstade tills luggen var afsilten; dessa bleka qvinnor i knappa, urtvättade men dock snygga kläder — det var en syn svår att bära. Inom tio minuters enslig vandring på gatorna i Hull såg jag tiodubbelt mera nöd än jag sett det under tio månaders vistande i Danmark. Solen sken gladeliga när jag reste genom manufakturdistrikterna, såg deras klungor af städer och förstäder, derag rykande pelare och pyramider uppstigande öfveralit öfver de vida fälten — såg glödande eldsvalg öppna sig ur jorden, såsom vore den i brand — ett rikt och underligt pitltoreskt skådespel, påminnande om eldsdyrkarne — forntidens och nutidens — och deras -altaren. Men jag hörde barnens klagande rop från faktorierna, ropen som den offentliga rösten låtit utgå i verlden, ropen från barnen, dessa små, som föräldrars och fabrikanters vinningslystnad tvingade att offra lif och glädje och helsa i machinernas verkstäder, barnen som jagades upp ur sina sönpgar, barnen som lades ned i dessa sängar som aldrig blefvo svala — barnen som jägtades och slogos tills de sjönko ned medvetslösa i döden eller i fånighet — den lefvande döden — jag hörde barnens jemmerrop, som Elisabeth Barret tolkat i gripande sång; och de rika manufakturdistrikterna med deras städer, deras eldpelare och pyramider syntes mig som ett ofantligt Molochs-tempel, der Englands mammonsdyrkare offrade äfven barnen i afgudens glödande armar, barnen, jordens hopp och Jjufvaste, skönaste glädjel... Jag kom till London. I London var nu ingen (Nobody), sade man mig. Det var icke årstiden för bättre folk att vara I London. Dessutom var nu choleran der. Och alla välmående, som det kunde, hade flytt ur den besmittade staden. Och detta gjorde väl att de illamående syntes mig så många der, att detta bleka nödens anlete var der så synligt. Visst är att det blef mig ett Medusehufvud, som stod emellan mig och allt skönt och