Aftonbladet – 31 december 1852, sida 3

kördat, dyster och glädjetom. Han öfverefde ensam sin tid. Bramante, San Gallo,! taphael, alla hans kamrater, medtäflare och iender, hade redan före honom vandrat in ti evigheten. Han hade sett så många prinar, konungar och påfvar uppstå och försvina. En dyster och tankfull gubbe qvarstod van sjelf ensam på ruinerna af sin nations illintetgjorda frihet, och efter att hafva höjt konsten så högt menniskosnillet kan nå, eferlemnade han, till råga på olyckan,hvarken fterföljare eller elever, den enda afkomma som konstnärns ärelystnad eftersträfvar! Under dessa ögonblick af djup sorg och röstlös saknad sökte han att genom fördubbade slag på marmorn skaka ifrån sig tynglen af de minnen, som förföljde honom. Hans sista arbete var utkastet till en grupp, som skulle pryda hans grafvård. Den förestälde hans favoritämne: Christus död på modrens knän. Sjelf sparsam, men frikostig emot andra, lefde han ofta endast af en bit bröd. Han bortgaf enorma summor åt slägtingar och fattiga, isynnerhet åt artister. Ihärdig i arbete, fiende till nöjen, sträf och allvarsam, föredrog han ensligheten och flydde menniskors sällskap. Sträng emot andra, underhandlade han sjelf aldrig med sina pligter. Han föraktade dårskapen, och i hela hans lif kan icke upp: letas någon enda tadelvärd handling. Med en stoisk dygd förenade han den karaktersfasthet, man hos forntidens hjeltar så högt beundrar.