Aftonbladet – 31 december 1852, sida 3

ing att mildra vår ofördragsamma lagstifting i afseende på olika tänkande i religionsrågor, utan äfven den fransyska sektionen af vangeliska alliansen i Paris har ställt en böeskrift till konung Oscar till förmån för den landsflykt drifne baptisten Nilsson. — Enligt bref från Paris af d. 19 dennes, it ankomna i går, äro vi i tillfälle att omämna, det kyrkoherden Bergvall nämnde dag nnu lefde och att sålunda ryktet om hans ränfälle saknar grund. MATHILDA EBELING. En af de förnämsta konstrecensenterna i, 3erlin, som varit personligen bekant med Mathilda Ebeling, har benäget tillskrifvit föräiggaren af Aftonbladet följande bref om denna ångerska, hennes sista sjukdom och begrafing: Ni vet, att Mathilda Ebeling bodde hos oss edan år och dag, men nästan hela denna tid arit sjuklig. Generalmusikdirektören Meyer;eer, som skattade den unga sångerskan synerligen högt och gjorde sig de största föroppningar om hennes talang, hade förmått enne att vidare utbilda sin konst i Tyskand och på samma gång studera tyska språet för att uppträda på vår teater. Det lider ntet tvifvel, att Ebeling snart skulle hafva arit vid målet för sina önskningar och attl; len höga tanka, som alla konstkännare hadel; mm hennes ovanliga gåfvor, bade fulikomligt ättfirdigats om hon återfått helsan. Hennes örsta misslyckade försök på vår opera var ntet bevis häremot, ty hon var då redan lilande, och blef dessutom för tillfället betasen af ett illamående. Såväl Meyerber, som våra förnämsta musikaliska och kritiska notaviliteter förändrade icke härigenom sin öfverygelse och skyndade alla att genom sitt delagande trösta henne i det missmod, hvaraf non till följe af denna olycka höll på att öfverväldigas. De voro alla af den meningen, tt ett nytt försök efter återvunnen helsa skulle, nöja hennes glans så mycket mera. Hon stuIi derade ifrigt, och, sällsamt nog, ju mera hennes helsa tycktes lida, desto rikare utvecklade sig hennes konstbildning. Denna höst emottog hon en inbjudning afli en familj, som fattat mycken vänskap förl henne, att flytta på landet i trakten af denl. täcka badorten Freienwald. Hon hade erhållit en uppmaning från Leipzig, att under vintern öfvertaga de första partierna i del ryktbara Gewandhauskonserterna derstädes, ett! högst hedrande uppdrag, då dessa soiråer äro de mest ansedda i Tyskland, hvari blott sångerskor af erkänd stor talang deltaga; men hennes förtidiga död hindrade henne från attj vegagna denna inbjudning. Om det kan vara en tröst för hennes vän-j ner att finna huru hon efter sin död varit högt värderad bärstädes, så gifver hennes begrafning vittnesbörd härom. Alla konstnärerne vid den kungliga operan och många vänner och väninnor beledsagade hennes stoft. Lugnet i den dödas anlete vittnade om ett smärtfritt slut. En krans af hvita rosor omgaf hennes vaekra panna, hela kistan var betäckt med blommor, och hela grafven likaledes dermed öfverströdd, och den rörelse, som under likbegängelsen visade sig i allas anleten, var verkligen sällsam. Hon hade ock förtjenat den genom den älskvärdhet, den käriek för konsten och det aktningsvärda uppförande, som hon under hela sitt vistande bland oss ådagalade; den vänskap hon rönte till vedergällning härför, visade sig och förnämligast deruti, att hon äfven under sin sista tid, då hon var i de knappaste vilkor, fortfarande var upptagen uti den familj, hos hvilken hon ifrån början bott, hos en fru Julie Reyer, född Kolbe). Det är icke ett ringa ting, att kunna säga om en hädangången, att hon skulle stått ibland de första i rykte och ära, om ödets hand icke hade bortryckt henne, och detta kan man säga om Mathilda Ebeling. Denna krans har också blifvit lagd på hennes graf., Brefvet innehåller dessutom närmare detaljer om sjelfva begrafningsceremonien, men hvilka här kunna utelemnas, då vi i stället, för att visa huru Mathilda Ebeling blifvit bedömd från flera håll, meddela hvad som derom förekommer i en af Berlins dagliga tidningar af den 18 dennes: I dag på förmiddagen ägde den så tidigt från lifvet och konsten bortgångna, svenska sängerskan Mathilda Ebelings begrafning rum. Har äfven den sorgliga lotten träffat henne att tillsluta sina ögon fjerran ifrän sitt hem, så kunde dock knappast ibland hennes egna ett innerligare deltagande blifvit henne ägnadt än här. Ett stort antal af den hädangängnas vänner och vänninnor och andra personer, hvilkä hennes sällsynta talang ställt med henne i beröring, hade samlat sig i sorgehuset. Intendenten för de kongl. teatrarne, baron von Hilsen, general-musikdirektören Meyerbeer hade anslutit sig till sorgehögtiden. Mänga betraktade ännu med vemod den aflidnas fridfulla drag, der hon låg i sin likkista, med hvita törnrosor i häret, med blommor i handen, och blott syntes försänkt i en stilla slummer. En kärleksfull hand hade gifvit henne gröna kransar med, att följa henne till hennes sista boning. Sedan likkistlocket var tillslutet, begynte begrafningen med en sång af uuga flickor. AF rörande intryck voro orden deri: Alla de sänger hvilka du sjungit — alla, ack alla de hafva förklungit!s — Predikanten, hr Krummacher, hvilken närmare kännt den aflidna, höll öfver henne ett djupt gripande liktal. Hvilken rikedom af vackra, älskliga gåfvor, sade han, sänka vi ej med denna ungdomliga kroppshydda i grafren! Hvilken blomstersädd för framtiden betäekes ej af denna grift? — lEfter talets slut bars kistan ned och sorgetäget satte sig i rörelse till kyrkogärden utanför Hallisches Thor. Kistan nedsattes vid grafven under koralsäng af mansröster, för hvilken de förnämsta medlemmarne af teaterns kör infunnit sig på kyrkogärden. Predikanten läste en kort bön och välsignelsen, hvarefter kistan jnedsänktes under psalmen: I kärlekens famn man hvilar sött och äfven i jordens skötes. — MHvarje mannligt öga var täradt, och fruar och unga flickor, som följt den systerliga väninnan, stodo grätande omkring grafven. En mild, klar dag, så skön som ärstiden förmådde skänka, log med solsken och blå himen Puts T DN VA AA PA Fr ee rr ) Fru Reyer, en syster till fru grefvinnan Ridderctalna härctädags — har ecercskildt tillskrifvit IL. J.