Aftonbladet – 31 december 1852, sida 3

förut skänkt honom tjugo tusen francs, på de! ban icke skulle behöfva tjena någon annan! husbonde. Vi sluta detta korta utkast till den store mannens lefnad med ett bref, som han skref till Vasari efter sin trogne tjenares död. Dessa få rader lära oss att bättre känna Michael Angelos hjerta än allt hvad vi skulle kunna tillägga. Man kan icke finna ett mera enkelt och rörande exempel af känslofullhet och melankoli. Georgio mio caro! Ehuru svårt jag har att skrifva skall jag likväl försöka att besvara ert bref. Ni vet att min Urbino är död. Gud har genom att fråntaga mig honom gifvit mig en nyttig lärdom; men för mig är det en svår förlust, som gör mig den djupaste smärta. Sålänge han lefde hade jag lifvet kärt, han har genom sin död lärt mig att dö och nu afvaktar jag döden icke med bäfvan, utan med glädje och längtan. Han har tillbragt tjugusex år i min tjenst, hvarunder jag hos honom funnit en sällsynt trohet och nu sedan jag gjort honom rik och väntade att han skulle blifva min ålderdoms tröst och stöd skulle jag förlora honom, utan annat hopp än att snart få återse honom deruppe. Hans stilla död är ett säkert bevis att Gud hört mina böner. Den stackars Urbino kände på sin dödsbädd ingen annan saknad än ati på denna af uselhet och bedrägeri fulla jord, qvarlemna sin busbomde. Den bästa delen a!