Aftonbladet – 31 december 1852, sida 2

STOCKHOLM. Med det år, som i dag går till ända, komer, såsom redan förut är tillkännagifvet, ledingen af Aftonbladet att lemnas af dess nuarande förläggare, som för tjugnett år sedan örjade denna tidning och under hela den påöljande tiden varit dess hufvudredaktör. En återblick på denna långvariga publicitiska bana anse vi icke tillkomma den, som u frånträder densamma hvad beträffar det lagliga bestyret dervid. Sjelfva naturen af efattningen med en daglig tidnings utgifvanle, den skyndsamhet, hvarmed ämnena måte hopsamlas och ordnas samt omdömenxa fogas, gifva åt en sådan tidnings innehåll ner än åt något annat en prägel af de inryck, under hvilka tidningen författas och öljaktligen äfven af utgifvarens individualitet, om derföre, såväl till sina goda sidor som ina svagheter, uti sjelfva detta innehåll ligser fullkomligt afspeglad för den allmänhet, vilken deröfver slutligen fäller sitt total-omlöme, sofradt från de föregående tillfälliga inlytelserna af ögonblicket. i Det vore lika förmätet att sjelf förskottevis iberopa detta domslut, om det utfaller till fördel för en förfluten verksamhet, som i motsatt fall fruktlöst att sökar nndandraga sig detsamma. Men oberoende häraf, är det för Aftonbladets hittillsvarande förläggare och hufvudredaktör ett behof, som han djupt erfar, att med den känsla af rörelse och saknad, som åtföljer den i allt fall inträdande förändringen i en verksamhet, hvaråt han egnat den bästa delen af sin håg och sina krafter, uttrycka sin varma och vördnadsfulla tacksamhet för den resp. allmänheten eller de läsare inom alla klasser af svenska folket, som åt denna tidning skänkt en uppmuntran större än någon publiciteteas organ i vårt lan någonsin förut åtnjutit, en uppmuntran, som han åtminstone hos en ej ringa del af bladets läsare vågar antaga såsom bevis på någon sympathi för de åsigter, detsamma förfäktat, och såsom prof på ett välvilligt öfverseende med bristerna i förmågan att göra dem gällande. Minnet häraf skall för framtiden utgöra en verksam driffjäder att fortfarande, så länge han förmår, strida i samma leder, frihetens och rättsgrundsatsernas, för folkets välförstådda intressen, emot fördomarne, godtycket och macchiavellismen. Det enda vi i sammanhang härmed anse oss böra och kunna yttra om det förflutna är, att vi hoppas, det framtidens oväldiga dom skall tillerkänna oss såsom ett witsord öfver de tjugoett årens publicistiska bana, att hafva sökt begagna yttranderätten inom gränsorna icke blott af tryckfrihetslagens, utan, ock af hedrens fordringar, att afsigten åtminstone alltid varit sådan, och att om någom genom misstag i uppgifter eller meddelade: berättelser, som inom en tidnings spalter svårligen kunna alltid undvikas, funnit sig personligen förnärmad, införandet af reklamationer i afseende på faeta, aldrig blifvit förvägrade. Med den lifliga erkänsla, som vi sålunda anhålla att få hembära publiken för dess långvariga välvilja, våga vi slutligen på samma