Aftonbladet – 30 december 1852, sida 2

Åttonde, nionde och tionde grupperna, som utgöra taflans nedre del, bildas, som vi redan nämnt, af Carons farkost, skärseldens håla och de åtta straffenglarne, som af alla krafter blåsa i sina domsbasuner för att ifrån jordens alla delar sammankalla de döde. Slutligen ser man i den elfte gruppen, som igenfinnes nästan i midten af taflans öfre del, en Högste sittande på molnens bädd, omgifven af de salige, och huru Han med en törskräckande åtbörd uttalar förbannelsen öfver de förtappade: Ite maledicti in ignem eternum. Den heliga Jungfrun bortvänder, intagen af fasa, sitt ansigte. På Christi högra sida står Adam och på hans venstra Sanct Petrus. Det är samma plats, som Dante i sitt Paradis åt dem utsett. Juldagen år 1541 blef detta ofantliga arbete aftäckt och allmänheten insläppt för att beskåda detsamma. Det hade kostat Michael Angelo åtta års arbete. Han var då sextiosju är. Flere anekdoter rörande denna stora tafla, hafva öfvergått ända till våra dagar. Det berättas att påfven, som fann det nakna tillståndet hos åtskilliga figurer anstötligt (Daniel de Voltern erhöll sedermera uppdrag att skyla deras nakenhet) låtit tillsäga Michael Angelo att han skulle betäcka dem. Michael Angelo, svarade på sitt vanliga, oblyga sätt: Säg till påfven att han sysselsätter sig litet mindre med att korrigera mina målningar, som är ganska lätt, och litet mer med att styra menniskorne, som är ganska svårt. Det säges att påfven Paul IIl:s ceremonimästare Biaggio, som en dag var hans helighet följagtig under ett besök hos Michael Angelo för att bese den då ännu endast halffärdige alfrescomålningen, äfven tillåtit sig att yttra sin mening om Yttersta Domen: