Aftonbladet – 30 december 1852, sida 1

RB — ——n-zm in Mn 7 åta er likasom vara närvarande vid den sista atastrofen. Ungefär midt på taflang nedra del varselir man den infernaliska farkosten, ett fanastiskt från den hedniska traditionen länadt mnne, hvarefter först poeten och sedan måaren fått det infallet, att åt en af de fördömde sifva Carons utseende och syssla. Caron, denne djefvul med glödande ögon, wopsamlar med en befallande åtbörd alla lessa menniskosjälar och slår med sin åra lem som blifva efter. Det är omöjligt att göra sig ett begrepp om len salldeles otroliga talang Michael Angelo dagalagt i framställningen af de fördömdes ;rimacerande åtbörder, då de ligga uppstapade på hvarandra uti den fatala båten. Alla le våldsamma och konvulsiva rörelser, de synvara marter och rysliga nerfattacker, som smäran, raseri och förtvilian kunna utöfva på de menskliga musklerna, äro uti denna grupp, itergifna med en natursanning, som måste väcka fasa äfven hos de mest känslolösa. Till venster om denna farkost ser man den gaande öppningen af en håla; detta är ingånyen till skärselden, der nägra djeflar visa sig örtvillade öfver att icke mer hafva några meniskosjilar att plåga. Den första grupp som ådrager sig äskådarens uppmärksamhet är den, som föreställer le döda då de vid domsbasuneas ljud uppvakna i sina grafvar. Några skaka sina svepningar, under det att andra endast med möda förmå att öppna sina genom en så långvarig sömn nedtyngda ögonlock. Uti ett hörn vf taflan ser man en munk, som med venstra sanden visar på menniskoslägtets domare; denne munk skall föreställa Michael Angelo. Den andra gruppen bestär af de uppståndne, som sjelfmant instölla sig till doms. Dessa igurer, hvaraf flera äro sublinut uttrycksfulla,