Aftonbladet – 27 december 1851, sida 1

anklagade den store konstnärn för feghet och fruktan. Michael Angelo, som icke kund tåla en så grof förolämpning, lät samma af ton öppna en af portarne och drog sig till .baka. till Venedig, likasom fordom MHorotr hjelte till sitt tält. Utskickade från Florens dröjde icke at uppsöka honom. De funno honom nu som alltid sorgsen, dyster och grubblande, på en af. Giudeccas mest ödsliga gator. Han omrtingades af landsmän, som bönfallande besvuro honom att glömma de oförrätter, hvartill den provisoriska styrelsen emot honom kunde hafva gjort sig skyldig: Förgäfves sökte Michael Angelo att emotstå denna i frihetens och fäderneslandets namn till honom sfällda uppmaning. Han slutade med att gifva. vika och återvände till Florens, der han återtog sina befattningar och ställde sig i spetsen för stadens försvarare. Det var numera. för sent. Den italienska frihetens och oberoendets sista timma hade slagit. Carl den femte hade kastat sitt svärd i vägskålen. De tappraste hade redan stupat för det kulregn, som det fiendtliga artilleriet dag och natt slungade öfver den olyckliga staden. Qvinnor och gubbar, utmerglade af hunger och lidanden, företedde en ömklig syn, ..då de, knäböjande i kyrkorna eller församlade på torgen, svuro att förr dö än gifva sig. tichael Angelo hade förskansat sig vid San Miniatos torn, der tvenne kanoner, som oupphörligt afskötos på de belägrande, visade dem: omöjligheten att intränga i Florens, så länge denna fästning ännu var ointagen. Detta höga och uråldriga torn, den italienska frihetens sista bålverk, beherrskade både torget och slättbygden och försvarades med oförskräckt mod af den hjelte, som der inneslulit sig. i