Aftonbladet – 24 december 1851, sida 2

bebott de himmelska rymderna, åter nödgas sällskapa med hvardagsmenniskorna på jorden! Till de ledsamheter af alla slag, som under detta stora arbete nedtryckte Michael Angelo, bör äfven räknas den häftigt uppbrusande pålvens otålighet och hotelser. Ehuru gammal och förfallen steg denne, med er förvånande sinnesstyrka begåfvade man, tid och ofta upp på ställningen, för att banna, råda och påskynda den arme konstnärn, som gerna skulle hafva gifvit ett eller annat år af sin lefnad för att få arbeta i fred. En dag vankades det förebråelser för det konstnärn var alltför sparsam med lysande färger, äfvensom med förgyllningar. Artistens svar var följande: sHelige fåder! De, som jag målat deruppe, bro icke guld eller praktfullä kläder; devoro på sin tid helgon, som älskade fattigdom och föraktade rikedomar.v En annan gång var det utrop och klagomål öfver konstnärns långsamhet. När tänker du då sluta detta arbete?. utropade påfven. När Jag finner mig nöjd dermeds, svarade Michael Angelo: Slutligen då Alihelgonadagen nalkades, uppsteg påfven för sista gångån på ställningen och underrättade målaren helt kort och godt, att han, Julius II, hvars vilja ännu aldrig någon hade motsatt sig, ville der dagen läsa niessan uti kapellet. -Men om jag icke hinner få färdigt till den dagen? svarade målaren med lika otålighet. sOm du inte fått arbetet färdigt . .. så låvräka ner dig från ställningen.s vensann karl att hälla ord., tänkte hael Angelo, och samma afton blef ställningen borttagen. Det vere fruktlöst att söka beskrifva det