Aftonbladet – 24 december 1851, sida 2

Man har sagöt att han af-sjelfförsvaretes. rätt blifvit tvingad till hvad han gjort; att nationalförsamlingen stämplade mot honom, att man ärnade afsätta honom och insätta honom på Vincennes, samt förvandla nationalförsamingen till ett konvent. Det har blifvit sagdt att den ofantliga majoriteten ibland hela franska folket är honom tillgifven, att nationalförsamlingen trängde sig emellan folket och MUlmänna valrätten, och att ingen annan utväg återstod till denna rättighets återställelse it folket, än den våldsamma, som presidenen valde. Den tillblandumg af sanning, som finnes i Jenna ursäkt, gör den tillräckligt skenbar att örtjena ett svar. Sannt är att fråga varit om hans insättning på Vincennes; men hvarföre ? Emedan hela gången af hans styrelse utgjorts af en oupphörlig sammansvärjning till hans egen personliga upphöjelse och emot alla lagar, alla institutioner, alla partier och alla nenniskor, som voro 1 vägen för detta hans ifs rådande syftemål. Det är ytterligt grundöst att någon del af nationalförsamlingen nåsonsin ärnade störa honom i utöfningen af nana grundlagliga rättigheter elier med en enda imma förkorta tiden för deras genom grundagen försäkrade fortvaro, innan det blef bevisligen tydligt att han missbrukade den hoom anförtrodda myndigheten i ändamål att ana väg för det brott, som han nn begått. Jag hyser intet deltagande för nationalförsamingen, såsom korporation betraktad. Ledamöterna af dess majoritet hafva icke bekommit annat än rättvis vedergällning för det bistånd de så länge skänkt åt den: slingrande olitiken af den man; som nu blifvit. deras erre. Men att hos denna majoritet tala om en stämpling emot honom, faller i det löjliga. Man tänke sig blott Cavaignac — den stränge irlige republikanen, Changarnier — legitimiten och Cremieux — montagnarden, stämpande tillsammans för hvilket ändamål som relst I Och likväl blefvo desse till sina åsiger och syften så vidt ifrån hyarandra sträfvande män, tillika med omkring 100 andra foltets representanter, ryckta ur sina sängar midt om natten, af väpnade pretorianer, och slävade i fängelse. Den rena sanningen är att presidenten lät häkta hvar och en general eller statsman, af hvars mol, hederskänsla eller inTytande han fruktade ett motstånd; föregifvandet om stämplingar är ett ömkligt svepskäl. Nu kallar han sig republikens beskydlare, ehuru det är ett verldsbekant factum att nan med den yttersta omsorg underlät att nåsonsin låta ordet republik halka öfver sina äppar, under hela den långa mellantiden från den dag då han högtidligen gick ed på att skydda republiken, och då han på det fräckaste ärnade bryta samma ed; då först uttalade han åter detta ord, i sitt tal i Cirque Olympique, för att dermed värfva popularitet. an hkasom yfs öfver att vara allmänna rösträttens återställare, han, som var nationalförsamlingens förnämsta medbrottsling vid dess förstörande! När lagen af den 31 Maj, som istadkommit denna förstöring, hade gått igerom i natiomalförsamlingen, lät han häkta hvar tidningsförfattare, som vågade yttra att denna lag innehöll en kränkning af grundlagen; och nu kastar han hela skulden för denna lag, som han elf kallar grunulagsvidrig, på nationalförsamlingen! Och huru är väl den allmänna rösträtt beskaffad, som han läåtsar återställa? Hvad mera, än friheten att med ja eller nej besvara den fråga, som han låter presentera folket på bajonettspetsar: frågan huruvida det vill antaga den svekfulla samhällsordning, som. han uppgjort och värdigas föreslå? Denna fråga vill den sjelfgjorde diktatorn hafva besvarad törst och främst, och om, emot all förväntan under de omständigheter han föranstaltat vid omröstningens utöfning, svaret skulle utfa la nekande, döljer han ännu inom sig hvad han då ärnar företaga, Visserligen har han låtit förkunna, att han i detta fall låfvar nedlägga sin myndighet i en ny församlings händer; men huru den församlingen skall väljas, derom förmäler presidentprogrammet ej ett ord. Och hvad borgen kan väl en uppenbar menedare gifva, för att han icke skall blifva en simpel löftesbrytare? — Hans tidningsorganer hafva i flera veckor klandrat allt hvad parlamentariska former heter; och man måste verkligen vara mer än lofligt enfaldig, om man tror att deras hufvudman, sedan han en gäng bemiktigat sig diktaturen, skulle tillåta uppkomsten af en vald försarnling, hvilken kunde parlamentariskt beröfva bonom det envälde han tillkräktat sig. Med den högst egna belägenhet hvari han lyckats försätta Frankrike, eller i ett val emellan diktatorn och anarkien, är det ändå möjligt, ja till och med icke osannolikt, att det skall välja diktatorn, eller åtminstone låtss tro på valets ärliga uppteckning, om det utfaller efter hans önskan. Men icke må man tro att ett enda steg är dermed, gjordt för ett lugnt och tryggt samhällsskick. Trettio millioner menniskor, tillhörande verldens mest upplysta folk, kunna icke för alltid hållas kufvade genom fruktan för sabeln; och det belöfs ingen spådomskonst för att inse att det välde, som Ludvig Napoleon ärnar stifta it sig, kommer att se sitt slut genom samma väldsmedel, som gifvit det sinuppkomst. C—— UTRIKES, Snällposten har medfört en dags sednare utländska tidningar än de i går erhållna, DANMARK. Från konungen af Hanover har generalen grefve Minster till konung Fredrik aflemnat S:t Georgs-ordens insignier. Riksdagen hade redan afgjort en stor del af