Aftonbladet – 24 december 1851, sida 2

tid efter annan stöta emot hinder, likasom en emet klippan framrusande ström, för att sedan ännu stoltare bana sig väg. Under nio långa år höra vi icke talas om Michael Angelo, utom vid ett enda tillfälle, hvilket länder honom till stor heder, såväl i egenskap af konstnär, som medborgare. Akademien i Florens hade skickat en depuation till Leo X med begäran, att han ville it fädernejorden återgifva Dante Alighieris stoft, en ädel och olycklig landsflyktings, som ;venne århundraden förut hade uppgifvit sin sista suck uti Ravenna. Under dessa sorgens dagar sysselsatte sig Michael Angelo, som man försatt uti en tvungen overksamhet, med läsningen at den Florentinske poetens arbeten och tecknade med pennan uti brädden de äranen, som mest frapperade hans inhillningskraft — ett beundransvärdt mästerstycke och som uti våra dagar skulle ägt ett oskattbart värde, om det icke sätt förloradt vid ett skeppsbrott. Hvilken nhan än Michael Angelo kunde anses värdig tt kommentera Dante? Vid första underrättelsen om den anhållan le deputerade skulle framföra till påfven, vörjade konstnärn att röra på sig. Det var ned en ädel ifver och en brinnande sympati, som han deltog uti dessa bemödanden att örskaffa en stor man upprättelse och rättisa. Vi läsa under suppliken, hvilken uti oriinal ännu finnes uti archivet i Florens, testa: högsinta ord: Jag, Michael Angelo, bildhuggare, förenar, nig uti denna till ers helighet ställda anhålan, och tillbjuder mig derjemte att ät den udomlige poeten förfärdiga en honom värdig tafvård, Ack! man skulle nästan vara färdig att föröma Leo X, denne ryktbare Mecenas, som