Aftonbladet – 24 december 1851, sida 1

Michael Angelo ryckte på axlarne och ropade med hög röst till sig mäster-timmernannen. Mästare?, sade han till honom, tag bort lt tågvirket, jag skänker det år dig, såsom nemgift åt dina tvenne döttrar. Derefter förklarade han för den förvånade båfven den på en gång enkla och sinnrika mekanism, hvarmed han ärnade uppföra ställningen, nemligen med från murarne utgående stöttor, ett sätt som sedan blifvit användt vid alla större byggnadsföretag. De följande dagarne hade han låtit från Florens tillkalla Jacques de Sandro, Ange de Donnino, Dnugiardini, Granani, med ett ord de mäst berömda målare uti al fresco-maneret. Han lät dem uppstiga på ställningen och arbeta uti hans närvaro, då två till tre timmar voro för honom tillräcklige att inhemta den teknik, som var för honom nödvändig att känna. Han affärdade dem, sedan de blifvit frikostigt betalte, öfverströk deras arbeten och inneslöt sig ensam i kapellet, utan att vilja se någon, vara hvem det ville. Utan medhjelpare ref han sjelf sina färger, tillredde kalken och rappningen. Det är otroligt och gränsande till det öfvernaturliga, hvilket ihärdigt arbete och oändligt tålamod han måste hafva nedlagt föratt öfvervinna sådana smärre materiela svårigheter, hvilkas undvikande fordrar en längre praktisk behandling af konsten, ty det behöfdes ofta icke mer än en aldrig så litet för stor eller förliten tillsats af vatten eller en för tjock eller för tunn till blandning af kalken, med ett ord sagdt, den minsta tillfällighet, för att alldeles skämma bort en halffärdig al frescomålning. Det som för den strackars Michael Angelo utgjorde ett allvarsaumt och nästan oöfvervinneligt hinder var endastt en lek för den lärde San Gallo och andra med honom likartade snillen. De