Aftonbladet – 23 december 1851, sida 1

, Junderstoien med sitt syftemål, icke kunnat hålla sig uppe utan slutar med detta år, och Iskandalbladet Folkets Röst, som en tid hade erhållit en stark debit å lösa numror, dels genom oförskämdheten af sina dikter, dels genom de träsnitt som vanligen finnas i hvarje nummer, och hvilket allt väckte isynnerhet den enfaldigare hopens nyfikenhet, har under de sednare månaderna sett sin afsättning förfärligt minskad, sedan hela publiken numera tydligt insett att den blott drifver ett förstucket spel i reaktionens händer emot dem som försvara frihetens och framskridandets sak. a Det kan således vara ovisst nog, huru det går med nämnde tidning nästa år, helst som den är mycket kostsam att utgifva. Deremot förspörjes en ökad liflighet inom en annan del af pressen, nemligen den som utkommer en gång i veckan. Utom det att pFriskyttens kommer att fortfara, och alltid ör i besittning af en trefl:g penna, hvars qvicka och originella alster allmänt läsas med nöje utom för tillfället af dem som träffas af dess uddiga skämt, hafva sedan början af denna månad två nya tidningar begynt visa sig, af hvilka vi förut med ett par ord omnämnt den ena, Budbäraren, hvars förläggare och ansvarige utgifvare är öfverstelöjtnanten Gustaf Hjerta; den andra är Corsaren, illustrerad veckoskrift, utgifven, enligt hvad man sett af anhinonser i tidningarna, af artisten Waklbom och ahr Theodor Bolin. Af sistnämnde tidning hafva nu tre numror utkommit, af hvilka det första -Jvar något matt, men de två sednare hafva varit ganska friska och lefvande. Uti det sednaste numret förekommer bland annat en god ledande artikel rörande de sednaste händelserna i Frankrike, deraf Corsaren bland annat framkastat den frågan, huruvida SvenIska regeringen låter sitt sändebud i Paris uppvakta en sådan person som Louis Napoleon, som med brytande af all tro och heder, framfarit på ett så skändeligt och barbariskt sätt. Svaret lärer vara lätt att gifva genom en motfråga: Har någon regent ännu afbrutit sina kommunikationer med en annan regent, blott derföre att den sednare brutit gifna löften emot sitt folk eller uppfört sig såsom en tyrann? — Corsaren synes också hafva föresatt sig att allvarligen upptukta den beryktade smädeskrifvaren Frans Sjöberg. Denne hade, som man vet, en tid på ett lågt sätt anfallit Bolin utför hans fattigdom; Corsaren har riposterat :med att framdraga en hop fakta till bevis för flett påstående, att Folkets Röst handlar förrädiskt just mot arbetsklassens sanna bästa, för hviljket den föregifver sig uppträda. .. Corsaren kostar 3 skillingar banko för hvarje nummer. Den andra nya veckotidningen Budbäraren, är dyrare, men äfven af vida större omfång, 16 stora sidor i två spalter hvardera, det hela väl motsvarande två tryekta ark i qvartformat. Den kostar för 16 n:r 6 skillingar bko per nummer, hvarå nedsättning lofvas om tidnin3en uppmuntras af publiken så att den bär sig. Prenumeration upptages till en början endast på qvartal, på det abonnenterne ej må äfventyra något. Det sednaste eller andra numret 1 ordningen, som utkom i lördags middag och är ganska rikhaltigt och kärnfullt samt innehäller utom nyheterna ett stort antal originalartiklar, hvaribland intressanta biografiska anteckningar om den nyss aflidne öfverste Lemke, flere artiklar om franska politiken, en med bitande och genialisk ironi författad artikel, kallad samhällenas räddningsplanka, en afhandling om den blinda lydnaden, m. m. Man ser tydligt att flere personer medverkat till detta förråd af artiklar. Det långvariga vänskapsförhållande som förenat oss med Budbärarens ansvarige utgifvare, ger oss en så mycket större anledning att hälsa denna tidskrift välkommen såsom en säker och aldrig svikande bundsförvandt bland kämparna för den lagbundna friheten. — Han har också nu genast visat sig framträda med öppet visir. Ett utdrag af artikeln om den blinda lydnaden skall säkert intressera läsaren.Frihetens syftemål är att visa att vi nu i Frankrike se följden af den blinda lydnadens kira. Sedan författaren sökt förklara de omständigheter som förledde Franska nationen till den oförklarliga dårskapen, att i spetsen för regeringen sätta den nuvarande usurpatorn, heter det: sDenne man, som ieke erbjöd nägra andra garantier ät det stora, splittrade Frankrike, än eden på en konstitution, hvilken han sedan visat sig genast beredd att bryta, fick rättigheten att såsom den verkställande maktens chef befalla öfrer den arm6, hvilken i hela Europa längst kunnat skryta med att förtjena sina medborgares aktning och tillit, ieke allevast för de praktiska kunskaper som utmärkt doss befäl, och den anda af mod och ordning, som fortfarande visat sig hos gemenskapen, alltsedan den stora revolutionens vackraste dagar, utan äfven för den beslutsamhet hvarmed den såväl 1830 som vid februarirevolutionen 1848 apslutade sig till folkets sak, då den säg makten missbrukas oeh nationen behöfva äterfordra laglig frihet och lofvad sjelfstyrelse. Han erhöll myndighet. att tillsätta krigshärens befäl och bestämma dess verksamhet; och denna här,detta befal, ledt af den antagna principen, att de endast hade till pligt att blindt lyda hans befallning r, har nu gätt att understödja ett det skändligaste brott mot ätagna förbindelser, som franska historien under de sista tiderna vet att framvisa; ja, dessa trupper hafva säsom mördare framfarit mot egna medborgare. Måste icko dessa företeelser kasta ett ljus öfver det omenskliga, det sambhällsvidriga, det djefrulska af dena så kallade princip: denna lydnad, som i sjelfva sin karakteristiska benämning af blind innefattar beviset på sin förkastlighet. Ivar finnes väl mer nägon säkerhet för lif och egendom, för lagliga medborgerliga rättigheter, om den krigshär, som af landet underhälles för sjelfständighetens försvar mot yttre väld, kan disponeras af en maktegande person eller myndighet, till ett blodigt verktyg tör hans egenmäktighet eller hämndgirighel? Hvad äro väl statsförfattningar, folkrepresentation, lagar, domaremakt och menighetsstyrelser, om det kan bero af en statens chef eller armebefälhafrare, att när ban behagar förklara den besvurna grundlagen upphäfven, institutioner och myndigheter upplösta, sig sjelf allenz lagstiftande och lagskipande, och verkställande allt hvad han behagar, medelst bajonetterna? Och är det väl tänkbart, att ett krigsbefäl kan vara pligtigt att lyda de befallningar, som en sådan mot samhället och dess lagar upprorisk Personlighet utstädjer, för att med väld fullfölja sitt politiska nidingsdäd, om det ock dertill fordrades att beröfva tusendetal medborgare lif, frihet och fosterland ? Ofta hafva de olycksföljder den blinda lydnadens princip medfört icke endast för land och folk, utan stundom för sjelfva monarkerne och dynastierna, blifvit af historien skildrade, utan att man ämdock nog BP PR MB AA