Engelsk korrespondens från Paris. Onsdagen, då kungörelserna om statskuppen funnits att läsa på alla gathörn, var en dag af öfverraskning, torsdagen en dag af oro, fredagen en dag af fasa. Efter den första häpnaden öfver anslaget och anslagen tycktes knappast någon bestörtning råda; Paris var väl försatt i belägringstillstånd, men detta tycktes ej falla besvärligt; tvärtom, det förskaffade åt alla äkta Parisare det första vilkoret för deras lycka: ett samtalsämne. Om en utländning den dagen hade gjort sitt inträde i Paris, skulle han trott någon allmän högtid vara å färde. Boulevarderna voro ej besatta af vådligare samhällsklassers än flanörernas; de militäriska uppträdena på Champs Elysåes och Place de la Concorde visade ingenting hotande; soldaterna vidmakthöllo ordningen med samma artighet och grannlagenhet som en Londonsk polisman skulle visat, Damerna promenerade ostördt och så vidt man af samtalen mellan vandrarne på gatorna kunde inhemta, tycktes allmänna omdömet finna