Aftonbladet – 19 december 1851, sida 1

fregatt tillryggalagt denna sträcka på en så utomordentligt kort tid. Härmed må nu vara huru som helst, det märkvärdiga deraf i nautiskt hänseende lemnar jag åsido; men det skall jag säga, att maken till färd torde få hafva gjort. Då vi lemnade Portsmouth hade vi 7 graders temperatur i hytterna, påföljande dag 13, och nu är vattnet 22 grader varmt. Det angenämaste väder, en lysande och värmande sol, gungande vågor som sköto på farten, lindriga vindar som spände dukarne i skön fyllighet; allt hafva vi haft. Och lägger du dertill, att nätterna — de sommarvarma nätterna i November månad! — hafva bestrålats af en ren måne, som sett ned på oss så innerligt blidt och mildt, så må du erkänna att himlen gynnat oss och att Mare Atlanticum varit oss gunstigt. Liksom af en något häftig passad hafva vi blifvit framskuffade — och bär ligga vi nu lugna, nöjda, lyckliga. Jag har fönstret i min hytt uppdraget, och genom detsamma ser jag Madeiras himmel, Madeiras jord. Blått, gullgult, grönt och hvitt blandar sig underbart tillsammans, men harmoniskt och mildt, så att ögat derat tjusas. Det är sommarmildt i luften; välbefinnande strömmar genom mig; jag känner att jag nalkas tropikerna. Om Madeira skrifver jag dig nu intet. Jag är just i begrepp att gåiland och ströfva omkring på fälten derborta och på berget, som jag ser resa sig i fjerran. Jag skall skåda en natur, om hvilken jag förut ej haft begrepp, känna en fröjd, som jag ej förrsanat. Huru den naturen är och den fröjden varit, derom skall du ifrån Rio Janeiro få vidare underrättelse. Farväl!