Aftonbladet – 19 december 1851, sida 1

jumma vindarne. Och lika litet som det står I min förmåga att för dig skildra det intryck af fullkomlig sällhet, jag erfor vid att låta blicken ila öfver samlingen af hus, träd, blommor och klippor, samt hafvet derunder mig, lika litet skall det någonsin gå ur mitt minne. Hvad öns geognostiska beskaffenhet beträffar, så vore derom mycket att säga; jag gömmer det tills vi råkats och jag fär visa dig mina bitar af djur och träd, som sedan skapelsens morgon legat inbäddade i dessa stenoch sandlager, och alla mina lerklumpar och stenstycken, som jag kånkade med mig från Wight. Men besöket på denna ö var det jufvaste jag under resan ännu erfarit och liksom förspelet till de njutningar jag skall erfara då jag får vandra under tropikernas sol, beskuggad af palmer och bananer. Efter att åt den svenska flaggan i Portsmouth blifvit visad all den heder, som hon förtjenar (och det är icke litet), och chefen och officearne blifvit bjudna på middagar hos amiraerna och det i staden stationerade 48:e regementets officerare, och äfven vår konsul för lem haft åtskilliga tillställningar, lyftade vi, sedan stora förråder för besättningens räkning lifvit uppköpta och instufvade, ankaret från Portsmouths redd, den 4 November, efterniddagen, sedan vi saluterat dagen, som var rsdagen af Sverges och Norges förening. Ju skall kanske icke tro mig då jag säger lig, att påföljande tisdag, i dag den 12 November, ligga vi på Madeiras redd, efter 8 lagars segling! Saken anses af alla om bord västan som ett under, och de påstå att det kall göra epok i seglingens historia, att en