Aftonbladet – 18 december 1851, sida 1

ma RESER EJORORROARORRROOORRRRRRRRRRER—— tsågs Furrer, till vicepresident Näff, och till ansler: Schiess. De Franska flyktingarnes adress. 1 Vi meddelade i gårdagsbladet ett kort utrag ur de franska flyktingarnes i London! dress till franska folket i anledning af statsuppen i Paris. Men som denna adress hörerl7 ill dagens historia, torde det vara intressant!, ör läsaren att inhemta den ordgrannt, efter n engelsk tidning. Att den andas en stor örbittring mot Louis Napoleon kan man lätt! öreställa sig. Den lyder sålunda: 2 vViljen j förnedras? Viljen j förslafvas? Viljenj t ädanefter blifva möäl för ett evärdligt förakt och ät; öje bland de förtryckta folken, som af edra händer äntade sin befrielse? ( Ludvig Bonaparte har inom få timmar hopat flera, ( ( j rott, än det kan tyckas möjligt att begå på en ifstid. Likt en tjuf har han tillgripit landets frihet genom nattlig öfverraskning — en vanlig list, som visst folk varit oblyga nog att kalla mod. Han har förmätet gäckats med hemfridens helgd. Med tillbjelp af sin skrytsamma soldatesk och polis, har han tystat hvarje röst i Paris, undantagande sin. gen. I ett drag har han fjettrat alla tidningarnel och utkastat på gatorna i Paris alla dem bland edral, bröder, som af pressen hade sitt uppehälle. Han har; skymfat, kufvat och förtrampat naätionalrepresentatio: nen, icke blott i edra fienders personer, utan äfven i Greppos, arbetarnes i Lyon kraftfulle och laglydige representant, — och i Nadauts, muraren, som så oftal och så ädelt i talarestolen försvarat c dra intressen. Behöfsen j en berre? Och önsken j att Ludvigj Bonaparte måste bli den berm? J hafven sett deti högmod, hvarmed han färdades genom gatorna i Paris, omhägnad af soldater, värnåd med kanoner, och lätande bära sig i triumf af sin stab; sålunda ökande sitt högförräderi med en eröfrares oförskämdhet och behandlande Frankrike såsom ett underkufvadt land — han, hvars krigiska annaler icke kunna lysa med nägonting, om ej vanäran af den romerska expeditionen. Det är en välförtjent lexa, att nationalförsamlingens majoritet fätt näpst för det onda den gjort, — att den grundlag, som de kränkt genom er, blifvit kränkt emot dem, — att de, som bragt en del af Frankrike under belägringstillständets ok, få sjelfve känna fulla bördan af famma ställning, — att de, som godkänt edra bröders landsförvisning 1 massa utan dom och ransakning, nu finna väld der de söka rättvisa. Det är vedergällningen som träffat dem, och deröfver tillkommer icke oss att klaga. Men hvad som angär oss att nu få veta, är om j hafven lust att byta om tyranner? Manne icke deita brott äfven är nationalförsamlingens eget, då han var dess medbrottsling och ledare? Var det icke han, som genom sina ministrar föreslog och genomåref den afskydda Jagen frän sistlidne Maj, mot hvilken han nu sjelf reser sig, emedan Joinvilles kandidatur har uppskrämt honom? Är det icke mera på honom, än på nationalförsamlingen, som ansvaret hvilar för det att italienska republiken drönktes i romerskt blod, blandadt med de franska soldaternas? Kan man nämna en enda bland dessa många nedriga och frihetsmördande ätgärder, som icke röjer att Ludvig Bonaparte och nationalförsamlingen handlat i samräd? Men i det ögonblick, dä hans ärelystnad hotades af nationalförsamlingen, blef han dennas fiende. Glöm men likväl icke att ban var hennes medbrottsling si länge som han sökte förtrycka er. Nu kommer han fram och säger er att folket är suveränt; och i samma ögonblick understår han sig att begära högsta myndigheten för 10 är, — det vill säga den der suveränitetens afträdande för 10 är! Han ställer sig fram som en republikens man — republikens, som är jemlikhetens samhällsordning, och i samma ögonblick föreslär han upprättandet af en senat — det vill säga en församling af hertigarne, grefvarne, baronerna och markiserna. Kommen, läItom oss skynda, att ehuru läga och tafatta vi äro, än en gäng i kraft af vär suveränitet anställa en aritokrati — efter så mänga slagtningar, så mycken -Iblodsutgjutelse för att qväsa aristokratien för alltid, — det är republikens man som inbjuder oss. Han skryter af att ätergifva er allmänna rösträtten. men på vilkor att den begagnas till hans enskilda fördel och icke till er; meningen är ju att den skal göra honom till er herre på 10 är. Ingen granskning af omröstningslistan, säger han Begripen j syftningen deraf? Jo meningen är, ct valen skola ske medelst listor som förut ligga upp gjorda i märernas arkiver. Det stora bedrägeri son en gäng förut öfvades mot Frankrike skall förnyas Viljen j tilläta att er rättighet bortsnappas just i de ögonblick dä den säges blifva er återställd? För öfrigt, till utöfningen af allmänna valrätte mästen j vara fria. Läten honom begynna då me äterställelsen af fritt språk ät tidningarne; läten mö tena åter vara fria; må hvar man ostördi uttala si! mening och inhemta andras! — Hvarföre dessa bajo netter? Hvarföre dessa kanoner? Att återställa all männa rösträtten och dertill lägga belägringstillständ det är att foga hän till bedrägeriet. Att förklara ett folk suveränt, vill det säga attks sta slafmanteln öfver edra skuldror, likasom den ba! bariska bärföraren under vesterländska kejsardöme tid kastade purpurmanteln öfver romerska kejsarne det ögonblick ban anställde dem inom sin arme. Or sken j att bli förslafvade och förnedrade? Sådant är det rop som aftvingas oss af en harn den vi omöjligen förmå äterhålla. Vi i vär land flykt kunna åtminstone tala, och vi tala. Men vi ä skyldige rebubliken mer än ait blott tala, värt bl tillhör den. Vi känna det och skola icke förglömn det. (Underskrifterna.) STOCKHOLM. — Med dagens blad följer ett Suppleme a män Vv -JRF BR ONE