Aftonbladet – 16 december 1851, sida 1

pets högljudda rop och skrattsalvor framskredo alla dessa figurer till chefen och uttalade sina välgångsönskningar för resan och sin förhoppning att chefen och manskapet skulle med helsa sluta densamma, och bevisa sig sig såsom raska och dugliga sjömän; sedermera helsades oflicerskåren med den erinran, att hvar och en, som icke förr passerat Kulien, skulle åt Kullagubben beta:a en vederbörlig tribut, som ock riktigt nog uppsamlades af en af gossarne, Skratt och munterhet å alla sidor afslutade ceremonien. Under särdeles gynnsamma auspicier hade vi sålunda anträdt resan från Köpenhamns redd; med en frisk vind hade vi kommit ur Kattegatt; vi befunno oss nu i Nordsjön. Men stort längre ville icke lyckan följa oss. Sydvestliga vindar började blifva rådande; vi kryssade, men de gingo allt mera på sydligt, så alt vi måste hålla oss ifrån kursen på England. Slutligen tilltogo de i häftighet, och snart hade vi oss en af de mest rasande stormar, hvarpå Nordsjön kan lemna exempel. Tvifvelsutan komma vi under resans lopp att upplefva ännu argare sjöhäfningar, men näppeligen lärer någon orolighet på böljan gripa mig så mycket som denna. Det var första gången jag var med derom, och vågens höjd, blåstens gny i tackel och tåg, skeppets rullningar samt brakandet i alla fogningar gå rldrig ur mitt minne. I djupa, breda fåror refflade sig hafvet; himmelen stod svart deröfver, nästan endast upplyst af det hvita skum, som från böljornas toppar af stormen upplötes i de finaste duggrejgn; bogsprötet doppade sig än ner och drack ur basen af en völja, än åter pekade det på himlahvalfvet rätt fver oss. Stormen hadle dock i och för sig jelf betydt föga, det hade varit ett upplyfande skådespel, hvaraf jag, frisk och rask iom jag befann mig, kunde hafva njutit. Men id de öfverspolningar, som alla däcken under;ingo, inträngde också vatten i våra hytter, ch böcker, saker, materialier, som lossnat rån sina förvaringsstöllen, summo deri fritt iokring och be les först om morgonen (ty et var en natt. då stormen hade tilltagit est) nästan alldeics förstörda, så att vi seermera under hela färden hit haft allrastör-. a arbete att tidt och ofw aftorka det mögel, . om fästat sig likt ett vtterfoder på kläder, icker och allt hvad vi fört med oss. (Forts.