Aftonbladet – 13 december 1851, sida 2

vad närdhet och Satt alt prinna Detraftar, HNältva I0-,5 eträdet. Joh. Miehaälson. Fabriksidkare. LITTERATUR. Dikter af Gudmund Leonh. Silverstolpe. Stockholm, 1851. 3 Vi hafva på sednare tider sett få yngre kalder uppträda inför allmänheten med det nspråk på aktning och uppmärksamhet som r Silverstolpe. Man träffar sällan ett ädlare pråk och en mera välklingande vers. De! ankar som deri kläda sig äro vackra, rena och manliga. En högstämd fosterländsk inpiration utgör grunddraget i de flesta af dessa l Rea änger. Men det är i allmänhet svårt att bejunga fosterländska ämnen, utan att mer eler mindre beträda den häfdvunna panegyriska poesiens trampade stråt, och äfven hr Silverstolpes vackra och välljudande stanser äro ej utid fria från en viss entonig högtidlighet. Det är naturligt att ett sådant diktarlynne mest tjusas af den krigiska äran och den norliska kämpakraften. I Evig frihets starka gudasäte, Ärans gamla, gräa helgedom, Döf mot dvärgaskränets hesa läte Och på söderns lumpna skatter tom. Det är detta fosterland som hr S. företrädesvis! besjunger, hvars krigiska minnen han förherr-; ligar i samlingens första stycken: Striderna i Skurösund, vid Dufvenäs och Södra Stäket. Närmare sin tid och dess stora intressen kommer: hr S. i den vackra sången på krigs-vetenskapsakademiens femtioåriga högtidsdag, i det han med konstvan hand upprullar bilderna af fosterlandets moderna hijeltepersonligheter från Fibell och Stedingk, och dess krigsvetenskapliga och mekaniska snillen, såsom Carlsund! Platen och Chapman, ända till M. Brahes blida och älskliga personlighet. I sången öfver Franzån förråder hr S. samma varma uppfattning af snillet inom ett annat område. Denna dikt skall intaga ett utmärkt rum bland svenska minnessånger. För öfrigt bekänner hr S. om sig sjelf: Jag älskar gammal sagas dröm, Mig gläder fordomtids beröm, Dess klara, skära ätersken 1 dikten hög och ljus och ren, Oeh minnets fagra helgonglans På rostad hjelm, på vissnad krans. Han dväljes helst i fornverlden i allegorien, i Österlandet, och håller sig aflägse från dagens intressen, dess sorl och dess strider. Om det kunde falla oss in att i konstskapelser hålla jagt efter politiska tendenser, skulle vi måhända tycka att hr S. far litet hårdhändt med spygmåerna, som vilja reformeras. Vi skulle i denna händelse möjligen haft lust att hålla en förnumstig liten föreläsning om nyttans poesi, industriens höghet och den praktiska tidsriktningens stora och vördnadsvärda betydelse, så framt ej hr S. förekommit oss med följande vackra förklaring, lika tillämplig på hbjeltemodet och skaldeingifvelsen, som på statsmannens organisations-arbeten, mekanikerns uppfinningar och filantropens nit för medmenniskors väl. Hr S. sjunger nemligen: Mig tjusar allt hvad sannt och stort En genius för verlden gjort, Med vidgad bliek, med säker hand Och hjertat fyldt af helig brand. Mig hänför med osäglig makt Hvart offer, utaf kärlek bragdt, Hvar suck, hvart leende, hvar tår, Som verkar likt den ton, som gär Frän eolsharpan, då derpå Guds fria vindar andas få. Detta är, skämt åsido, skaldens och alla menniskors vackraste frisinthet, att glädja sig af det goda och herrliga, i hvad form Qet helst uppenbarar sig. Och många äro visserligen de, som glädja sig af de rena tonern från hr S:s lyra, antingen han i högtidlig ge stalt framträder för att fira stora fosterländ: ska minnen, eller uti skämtets och löjets an tagna drägt utletar fullheten af ett mensk ligt hjerta. —— Den lilla hornblåsaren, af P. H. Holst Öfversättning. Vi kunna ej framställa någor bjertare kontrast till hr Silverstolpes djup: och allvarliga lyra, än den breda, hjertiig och gemytliga skildring af nutida händel ser, som ligger framför oss i hr Holsts lill bekanta dikt. Äfven här röra sig på taflan botten stora intressen, danska folkets nys upplefvade strid för sitt sjelfbestånd, med des glädje och sorg, dess triumfer och nederlag men de äro här anbragta blott såsom förgrun: den för den idylliska skildringen af ett barn: enkla lefnadsöden under ett stormigt tidskifte Idden är god och förträffligt utförd. Det ä den godlynta hemtrefnaden midt under hän delser som ej sakna sin heroism. Än finn vi oss vid bivuak-elden: Här torkar en de våta skor, En steker kött med ister, j En snarkar der på vissnadt löf, En anv på sin tornister. Än se vi från höjderna vid Busdorff de lädle Rye det ena ögonblicket storma fram spetsen för sin här, det andra öfvermanna trängas tillbaka: Det dyraste, det bästa blod I strömmar jorden fuktar; Hvar fotbredd blifver dyrt betald, Hvarthän sig striden buktar. Än åter deltaga vi med det anspråkslös -Isällskapet vid kaffepannan hemma hos wi tlhjeltes moder i alla de vexlingar af hopp oc rleaktan oro och olidie. som känslan af fc s Rel TE —