Aftonbladet – 13 december 1851, sida 1

förstår inte edra svartkonstböcker, men hvad det beträffar att Ihandtera värjan, så trotsar jag den skickligaste .. . . Då han några dagar derefter infann sig uti konstnärns verkstad för att se huru arbetet avancerade, sade han småleende: Allt det der är mycket bra; men säg mig n sak, är det välsignelse eller förbannelse om din staty utdelar? Den hatar folket, om det ieke är laglydigt, senmälte Michael Angelo. Folket var verkeligen icke rätt laglydigt, y år 1511 krossade det påfvens bild. Men låtom oss återkomma till de första lagarne af Julii den andres pontifikat. Knappt wppstigen på thronen lät han kalla till sig Michael Angelo, och man måste erkänna att sndast en sådan konstnär var värdig att uppfatta en sådan påfves storartade ideer. Uti flere månaders tid öfverlade Julius II med sig sjelf till hvilket arbete han skulle använda århundradets största bildhuggare. Vi hafva redan anmärkt att påfvens ärelystnad cke kände några gränsor, och att hans törst sfter ära var osläcklig. Med glömska af dessa Guds ord: ;Regnum meum non est de mundo, drömde han om odödlighet på jorden, och då var hans val icke längre tvifvelaktigt. Sedan konstnärn fått företräde, sade han till honom: I händelse dw skulle erhålla uppdrag att göra en grafvårdl åt Julius II, hurudan skulle din ritning till ettt sådant monument då blifva?, Jag villes, swarade Michael An elo efter några ögonblicks betänkande, att detta momment skulle genom sin storartade stil motra storheten hos kristenhetens öfverhufvud, om låtit anubefalla utförandet deraf. Monunentet skulle utgöra en paralellogram af trettio ots längd och femton iu!s bredd, samt dess nöjd minst trettio fot. Fjratio bildstoder, 225