Aftonbladet – 13 december 1851, sida 1

Nu eller aldrig var ögonblicket inne att stöta dolken i Michael Angelos bröst. Men äfven dermed hade man icke funnit sig belåten; Hatet är i stånd till de mest ohyggliga beräkningar och afunden har djefvulska ingifvelser. Man förlät konstnärn, men arbetet skulle betala äfven för honom. Med mannen hade man nog förr eller sednare kommit tillrätta, men arbetet tillhörde odödligheter. År 1512, midt under den revolution, som hade republikens undergång till följd och banade väg åt de segrande Mediceerne, smög sig Baino Bandinelli, förbannad i åminnelse, med en dolk i handen, förrädiskt in i salen, der detta mästerstycke var uppstäldt, och under det man mördade hvarandra på gatorna, stack dentie usling, på en gång mördare och tjuf, knifven flere gånger i duken, sönderref och trampade den under fötterna, samt medtog vid bortgåendetlemningarne af den i grund förstörda målningen. Hvarföre skulle denne niding just i sjelfva sin feghet finna ett värn emot Cellinis hämd? Jag hade fullt och fast föresatt mig, — berättar Cellini — satt kasta honom till marken och trampa honom under mina fötter, hvarhelst jag råkade honom. En dag såg jag på San Dominico-torget Bandinelli, som anände från motsatta sidan. Mer än någonsin intagen af mitt blodiga uppsåt hastade jag till hans möte; men knappt hade jag kastat ö ner på denne usling och sett honom obevävnad sittande på en dålig mulåsna, med en liten tioårig gosse i sitt sällskap, förrän hela min hämdkänsla fö vi n. Vid min åsyn hlet Bandiveli blekare än döden och darrade wi alla lemmar. Jeg insåg då att det endast skulie vara en ovärdig handling att döda denne fege stackare, och sade till honom: Frukta