Aftonbladet – 12 december 1851, sida 1

— Bidrag till iatttagelserna om den sednaste solförmörkelsen. Fir några postdagar sedan ick Red. af A. B. sig tillsänd en uppsats om solförmörkelsen der 26 sistl. Juli, med beran om plats örför i bladet; och ehuru insändaren snarare tycks hafva haft skäl att sända den till veenskapsakademien, efterkomma vi så myciet heldre insändarens önskan, som ej blot: de af insändaren gjorda iakttagelser, utan äfven hans deraf dragna slutsatser, fullkomligt instämma med hvad som anmärkts af åtskilliga andra observatorer, med tillhjelp af långt fullkomligare synglas än insändaren ägt att tillgå, och sålunda åt dessa lemna en ytterligare bekräftelse. Insändaren har icke tillåtit oss uppgifva sitt namn; men såsom ett anmärkningsvärdt bidrag till den vetenskapliga bildningens spridning i vår tid, torde dock böra nämnas, att han är verkmästare vid en af vårt lands manufakturinrättningar. Artikeln följer: Sedan insändaren i berättelserna om solförmörkelsen den 28 sistl. Juli icke funnit nägot, som vidrörde en af de mest interessanta företeelserna dervid, neml. de s. k. månhornen, och förgäfves väntat på en afhandling, om hvad vära astronomer ex professo vid nämnde tislfälle utrönt — så drar han icke vidare i betänkande, att offentligen framlägga sina iakttagelser, till sakkupniga personers begrundande. Man hade hört om mänhornen, att de först för omkring 200 är sedan, vid en total solförmörkelse, blifvit upptäckta af en lektor i Götheborg; men sedan af astronomerna betviflade till 1842 ärs stora solförmörkelse, då en professor i Wien bekräftade deras tillvaro. Insändaren beskädade solförmörkelsen den 28 Juli d. ä. i Götheborg, med en c:a 2 fot läng tub, hvarifrån det färgade glaset borttogs när månen hade fullständigt betäckt solskifvan. Vid månens venstra kant, der sista solglimten just nyss hade försvunnit, syntes då en ljuspunkt och nägra ögonblick sednare framstod en annan dylik utmed månens högra kant, bäda belägna utom månens periferi, dock tätt derin till. Snart märktes att den förstnämnde ljusa kroppen smäningom aftog och försvann, hvaremot den vid högra kanten, i samma män som mänen framskred, tillvexte och slutligen framställde en tydligt begränsad, läng och utät smalnande figur, hvars yttersta ända var krokigt nedböjd och hade tycke af en eldsläga. Detta horn fortfor att vexa, tills vid dess bas solens kant framlyste och förtog dess anblick. Om mänen, tilläfventyrs, kunde ega delar af denna rn och sä beskaffade, att de blefvo synliga endast under belysnicg på den frän oss vånda siden, och föröfrigt under de gäpg förbi solen kunde vara fullkomligt gen nliga — så bestrides ändock dessa ljusa kroppars hörande (ill mären af det förhällandet, att de följde med solen oc bortskymdes som hon, af mänen. i Slutsatsen blir såedes, att dessa s. k, mänhorn ut.