Aftonbladet – 11 december 1851, sida 1

latset och var just i begrepp att stiga uppför trappan, då gossen fattade honom i armen och sade med en till hälften rädd och till hälften förargad uppsyn: ,Hvart ämnar ni er, herre? Tror ni väl att det går an, att på detta sätt intränga i hertigens rum? Det kan gå an i trädgärden, der man har lof att vistas, men här riskera vi att blifva kastade utför trapporna.v Den okände fortsatte sin gång genom antichambern, der vakten och betjeningen vördnadsfullt helsade på honom. Michaöl Angelo följde honom, allt mer och mer orolig. Skulle det vara en tjensteman i palatset, sade han för sig sjelf, litet förvirrad öfver detta äfventyr; om så är har jag gjort orätt uti att tilltala honom såder rättfram. Bah! Faunen är ju min tillhörighet och han är skyldig att återlemna mig den. Arbetet är mitt. och om han ändteligen vill så kan jag betalc honom marmorn., Den okände genomvandrade gallerierna och salongerna, utan att någon hindrade honom För fan!, tänkte Michaöl Angelo, xskullt det vara hertigens sekreterare som jag behand. lat på detta sätt? Nu harjag burit mig bra åt. Utan att vända sig om öppnade den okänd Idörren till ett med kunglig prakt möblerad och med dyrbara konststycken prydt kabi nett. Försagd och darrande stannade gosse! på tröskeln. Hans dristighet öfvergaf honon nu helt och hållet; han trodde sig förlorad sedan han förolämpat en person, nog hög uppsatt för att oanmäld inträda hos Lorenz de Medicis. Då han vid försöket att fram stamma en ursäkt, kom att upplyfta ögonen varseblef han sin Faun uppställd på ett dyr bart konsolbord, ) Du ser nu, min vän., sade den okänd -med godhet, att jag låtit borttaga din Fau