Aftonbladet – 10 december 1851, sida 2

Med hillebård och spjut, Och fanorna i taken, De sofva sekler ut. Den tappre mer ej fäktar, Ej statskonst grubblar der; Och domnad arm ej mäktar Att lyfta svärdet mer. Der hjelm vid harnesk hvilar, Ty ingen slagtning blir: Här studsa tadlets pilar Mot slutet hjelmvisir. 1 Wasagrafven drömmer Kung Karl sen hundra är. Väl lagren pannan gömmer, Men ej det breda sär. Det såret, hur det blöder, I svenska hjertan än! Än purpurrödt det glöder, Och läkes ej igen. Hvem på min grafport gläntar? Så talar Wasason; Jag inga gäster väntar Hit bort till Pantheon. — J tvisten om försätet, Som mig en kula gaf — Det är ju ren förlätet: Jag vann en tidig graf. Mitt banesär jag märker Har hunnit ärras ren; Ej mer det säret värker, Jag fätt ett värre sen. Ej af fieadtlig glafven. Ej från den danska vall: Jag fick det väl i grafven, Men ej vid Fredrikshall. Männr det är sannt, J bröder, Hvad skalden sjöng en gång? — Mitt bjerta, hur det blöder Vid denna minnessäng! En bjeltes lif på jorden Har det sä vansklig lott? Mitt minne uti norden, Är det en saga blott? När dödens hand mig räckte, I Norden bodde ju Ett armt, men kraftigt slägte — Hvar är det slägtet nu? J söner af soldater, Som stridde en mot sju, J tappre krigskamrater, Hvar finner jag er nu? Hvad finner jag det modet, Som ständigt seger vann? Männr allt det ädla blodet På stridens fält förrann? Är veklighet den läran, Som hyllas hör i dag? Männ friheten och äran Ha stupat, liksom jag? Mänv alla stora minnen I stoftet ryckas ner? För njutningssjuka sinnen Fins ingen storhet mer? Mäånn nu som stort man aktar En dvärg-kraft, stundom spord? Den seden jag föraktar, En sed för slafvar gjord. Vak upp ur veklig dvala Och känn dig sjelf igen, Mitt felk! hör fädren tala Om hopp oeh framtid än! Lät flärdens gyckel fara, Lägg bort det falska präl: Mä svenska sinnet vara, Som svenska krigarns stäl. Strid tappert för det rätta, Som fordom en mot sju; Och vill förtrycket sätta Sin boja — bryt den du! Bjud dina lifdrabanter, De svenska Riddersmän, Mot maktens bundsförvandter Beskydda friheten. Vill härdad statskonst syfta, Att flera bördor än På tröttad skuldra lyfta — Stå mot, och trotsa den! Är folkets svett, dess möda Så ringa misskund värd? Skall träldomen ge föda At yppighet och flärd? Du närme dig till randen Utaf min marmor-bär, Och lägg så sakta handen Uppå mitt hjerte-sär: Det säret gafs af vänner — Kom, stilla smärtans brand! —Min baneman du känner — Mitt arma fosterland! Mitt ädla fosterland!