Aftonbladet – 9 december 1851, sida 2

bildhuggare vid namn Pietro Torregiani, hvil. ken tillbragt flera år uti England; Då dennc man hade beskådat inina arbeten och min: teckningar, sade han till mig: Jag har kom: mit till Florens för att taga med mig en hor unga män; jag skall för min konung (konun. gen af England) företaga ett större arbete, och jag vill till medhjelpare icke begagna andra än mina lamdsmän, och då jag af dina teckningar och ditt sätt att arbeta tycker mig finna, att du bättre passar till bildhuggare än Itill guldsmed, så skall du tå följa med, och du skall under min ledning icke allenast utbilda dig till en skicklig konstnär, utan äfven samla förmögenhet. Det var en djerf och stolt man, denne Torjregiani. Utom det att han var en ganska vacIker karl, utmärkte han sig genom en ädel hållning och hans utseende, åtbörder och röst voro snarare en krigares än en konstnärs. Endast genom att rynka ögonbryren kunde han skrämma äfven de mest oförskräckta, och dagligen berättade han mig några af de spratt han spelat de dumma Engelsmännen. (Ordgrannt.) En dag föll samtalet på Michael Angelo Buonarotti. Torregiani, som höll i handen en af de teckningar, jag efter den store konstnären (il divinissimo) kopierat, berättade då följande: Buonarotti och jag arbetade såsom ynglingar begge på kyrkan del Carmine uti Massaccios kapell. En dag, då jag mer än vanligt förargades öfver hans vana att göra narr af alla som tecknade jemte honom, gaf jag honom ett våldsamt slag öfver ansigtet, som krossade näsbenet, så att han får bära märke deraf uti hela sin lifstid. Dessa ord, tillade den unge mannen med förtrytelse, förargade till den grad mig, som ständigt hade för mina ögon den gudomlige