Aftonbladet – 9 december 1851, sida 2

kunde han, om han fann en gammal rostig knif, få deraf göra sig en mejsel. Det är sannt att han stundom måste sopa verkstaden, men ehuru förnedrande en sådan sysselsättning än var för en afkomling af familjen Canossa, hittade han likväl ibland soporna småsaker, som kunde biifva honom nyttiga, såsom pennor, penslar och dylikt. Michael Angelo började sitt inträde i Ghirlandajos verkstad med ett företag, som endast ett snille sådant som hans kunde våga. I stället för att i likhet med de andra eleverna låta sina försök korrigeras af mästaren, korrigerade han sjelf dennes teckningar, och lärjungens kopia öfverträffade alltid originalet. Ghirlandajo, som var en ädel man, långt ifrån att förtörnas öfver denna djerfhet, smålog deråt och uppmuntrade sin lärjunge genom de mest utmärkta loford. Men hans kamrater voro icke lika ädelmodiga och deras afundsjuka groll lärde honom snart, att man icke pstrafladt är en stor artist vid tretton års älder. En landsman, en elev, en vän, en af den ;udomlige Michael Angelos varmaste beunirare (epitetet xgudomlig, förekommer ofta i less memoarer), med ett ord Benvenuto Celini, denne besynnerlige och kraftfulle man, wilken i karakter och snille mycket liknade len store Michael Angelo, gifver oss ett besrepp om det blinda hat och den afundsjuka, om denne utmärkte konstnärs kamrater relan då buro till honom. Den florentinske guldsmedens berättelse lyler ordgrannt så här: Vid denna tid (det var år 1318, trettio år! fter händelsen; Cellini, som då blott varl! derton år, uppfattade med uzegdomens helal flighet den skymfande förolämpning, som ederfarits Michael Angelo); vid denna tid, krifver Benvenate, anlände till Florens en!s