Aftonbladet – 8 december 1851, sida 2

Kongliga Teatern. Det hemliga Giftermålet, operä ef Cimarosa. Detta verk, som under en läng följd af är härstäes endast lefvat i nägra få musikvänners minne, har, lomstrande i den ungdom och skönhet, hvarmed nille. och smak 1 förening begäfvat detsamma, i dessa agar äter inträdt i det dramatiska lifvet, hvarifrän, äsom vi hoppas, det ej sä snart äter skall försvinna. Om Cimarosas musik befinner sig på en ståndpunkt, ler den ej hinnes af det nyare Italiens tonalster, så äter detsamma ock söga sig om libretten, hvars sinnikt anlagda intrig, hvars med den finaste takt beandlade skämt tillfredsställer äfven den bildade smasen, på samma gäng den väcker en lifiig illusion. )å libretten är i tryck publicerad, angifva vi endast ufvudmomenterna i bandlingen. Signor Geronimo, en köpman i Italien, bar tvä löttrar, hvaraf den ena, Carolina, i hemlighet gift ig med sin fars kommis, Paolino, och den andra, uisetta, förlofvats med en grefve Robinsone, som likäl ej ännu sett henne. Vid sitt inträde hos familen begär grefven den förseelsen att anse Carolina för sin trolofvade, af det förlätliga skäl, att hon behagar honom mest, och på samma grund. protesterar han mot hvarje annan förbindelse, sedan han blifvit upplyst om misstaget. Elisetta är dock ingalunda böjd att öfverläta grefvekronan ät sin syster, och hennes svartsjuka, jemte en afgjord fallenhet för det äkta ständet, hvilken yppar sig hos Geronimos syster Filalma, som beslutat att i detta afseende lyckliggöra Paolino, bildar pjesens imb-oglio och framkallar mänga komiska situationer. Sedan omsider Carolinas giftermäl med Paolino blifvit upptäckt, och säväl grefven som Fidalma stlunda finna sig förekomna, ega dessa nog takt att söka blidka den förtörnade fadren, hvilket desto heldre lyckas, som grefven, ehuru nägot sent, godtgör sitt i början begängna misstag genom att till näder upptaga den försmädda Elisetta. Cimarosa har i kompositionen af denna handling ej blott skänkt verlden den skönaste blomman af sitt snille, han har ock derigenom uppställt den renaste typ af den äkta italienska stylen i den komiska operan. — Hans verldsåskädning tränger ej till tingens grund, hans karakterer röra sig ej öfver affekternas djup: han hemtar från tingens yta blott deras flyktigaste doft, och i denna atmosfer uppspira de luftiga gestalter, hvilka i lätta och sinn on fiikter fladdra förbi vära blickar, som fjärilar i den varma sommarluften. Väl är det kärleken, som biiaar handlingen: motiver; men hos Cimarosas kurakterer har den sin grund mera i fantasien än i hjer: t, och bringar, i förening med andra lidelser, dem i rö else, utan att